Enligt Peter Carlsson blev inte maskinköpet optimalt.
På Norrans redaktion börjar vi samla ihop alla vittnesmål och konstaterar att batterifabriken har problem med lite av varje. Men vi förstår ändå inte varför det verkar komma så få battericeller från fabriken. De köper ju fungerande material från Kina.
Så vad sitter problemet i? Vi inser att vi behöver prata med fler personer på andra ställen i fabriken. Både om produktionen – och hur den leds och styrs.
Maggie jobbar vid battericellernas sista station och maskinerna strular ständigt. Hon ser hur maskinerna tappar celler, hur dåliga svetsningar gör att batterierna inte behåller sin fukthalt. Och hur batterier kontamineras av elektrolyt.
Innan hon kom till Northvolt har hon jobbat som ingenjör i flera år och hon har även lång erfarenhet av att själv leda arbete inom industrin. Maggie är van vid att maskiner som installeras har genomgått omfattande tester hos leverantören. Normalt måste de uppfylla vissa kriterier innan de skeppas till fabriken. Men så är det inte med de här maskinerna.
– Det vet jag för att det saknas rapporter om att det är gjort, säger hon.
På frågan om vad hon tror att det beror på, rycker hon på axlarna.
– Projekttiden skulle hållas. De kanske behövde skynda på? Men redan 2023 visste alla i branschen att de här maskinerna inte fungerade. Inte bara här, utan globalt.
Övergången till storskalig tillverkning har varit svårare än vad någon räknat med, det inser även Northvolts vd Peter Carlsson. Han säger att de hade för bråttom att få hem maskinerna de beställt från Kina.
– När covid kom, var vi under stor tidspress. Så när vi inte på samma sätt kunde åka fram och tillbaka för att inspektera och testa som vi hade tänkt, så beslutade vi att skeppa linorna ändå, trots att de inte hade körts fullt ut i Kina. Leverantören skulle sedan fixa de sista bitarna på plats. Det var ett stort misstag, berättar han.
Som vi tidigare berättat kommer maskinerna från kinesiska Wuxi Lead. Det största problemet är att färdigställa linorna i Skellefteå. Wuxi ska skicka personal som ska hjälpa till med installationen, men det pågår en pandemi och Kina har strikta regler.
– De hade inte den supportorganisation på plats för att hjälpa oss, så det tog betydligt mycket längre tid att få linorna upp på den nivå som avsett, berättar Peter Carlsson.
Så Maggie och de andra kämpar på så gott de kan med de krånglande maskinerna. Men det är inte det enda problemet där Maggie jobbar. Hon förstår inte riktigt hur bolaget tänker när de rekryterar och befordrar personal. Eller hur ledningen ser på ansvar.
Det är inget fel på ingenjörerna, berättar hon. De håller toppklass och säger till när det inte fungerar. Problemet ligger högre upp. Northvolt anställer fel ”talanger” som ledare. Ledare som inte vill lyssna. Sin egen chef har hon knappt sett på golvet de senaste två åren.
– På alla ställen jag har jobbat tidigare, och när jag själv haft chefsuppdrag, där har man hållits ansvarig om saker inte fungerar. På Northvolt fungerar det inte så.
Ledningen presenterade en annan bild än den vi såg i produktionen.
Maggie
När högsta chefen är osynlig på golvet, finns det andra som styr skutan, berättar Maggie. I den här delen av fabriken finns en ung psykolog, som just blivit befordrad till projektledare. Ytterligare två personer anställs under henne, båda saknar relevant industribakgrund, men de är gifta med två högre chefer. En tredje person knyts snart också till dem.
– Hon hade jobbat med barn. Kom in som översättare, men blev sedan projektledare. Det var så det fungerade. Och folk kunde stiga snabbt i graderna.
När de som är satta att leda arbetet saknar grundläggande kunskaper och inte förstår vad det handlar om, blir det kanske svårt att åtgärda problemen också, resonerar Maggie. Det verkar inte heller som om hela bilden förmedlas uppåt i organisationen.
– Ledningen presenterade en annan bild än den vi såg i produktionen. Högsta chefen på min avdelning borde ha sett de här problemen. Och även den allra högsta ledningen har ett ansvar att se problem. Men de verkade leva i en dröm, säger Maggie.
Peter Carlsson säger att de haft många diskussioner om hur de ska förstärka mellancheferna, för att förbättra arbetet i fabriken. Och att han själv regelbundet varit på fabriksgolvet. Men att det också är svårt att veta vad man inte vet, så att säga. Att all information kanske inte nådde hela vägen mellan ledningen och golvet.
– Fick vi en organisation att arbeta perfekt organiskt? Nej det fick vi inte. Det tar tid att bygga det här och det fanns delar som fungerade fantastiskt bra och det fanns andra delar som fungerade mindre bra i den här strukturen.
Peter Carlsson medger att hans vision för företagskulturen inte riktigt lyckades.
På frågan om de hade rätt kompetens på rätt ställe svarar Carlsson att de rekryterat ”en fantastisk uppsättning, med många erfarenheter”, men att många aldrig jobbat i batterifabrik utan i annan industri.
– De kom också från olika kulturer och var vana vid olika hierarkiska strukturer. Så det handlade om att få ihop det här till en struktur och det tog tid.
Ali jobbar med underhåll av maskiner, de flesta är kinesiska och krånglar. Ibland kommer Peter Carlsson på besök och Ali beskriver hur han rör sig genom fabriken på ett tyst sätt medan han uppmärksamt ser sig omkring. En dag stannar han plötsligt till vid några anställda som står i en grupp och pratar.
– Hallå killar, varför står ni här?
De har haft stora problem med kontaminering av elektrolyt på cellerna och många har förstörts på grund av det. Hittills har de polerat bort smutsen, men kunden vill inte att de ska göra det. Ali vet inte riktigt varför, men de måste i alla fall hitta ett nytt sätt om kunden ska bli nöjd. Ali har föreslagit att de ska laserbehandla de kontaminerade cellerna, men inte fått gehör.
– Fortsätt arbeta, säger Carlsson nu.
Ali är trött, i ryggen men också i själen. Det är så mycket som inte fungerar och det är svårt att förstå hur bolagsledningen tänker att det ska bli något av alla storvulna planer. Efter åren som ingenjör inom oljeindustrin har han lärt sig att problem ska förebyggas.
– Det finns två typer av problem; de förutsägbara och de oförutsedda. De senare ska inte utgöra mer än 20 procent av alla problem, resten ska man ha koll på.
På Alis arbetsplats är siffrorna snarare de omvända, säger han. Maskinerna och personalen är de stora problemen. Man rekryterar oerfaren personal som snabbt stiger i graderna. Maskinernas design är undermålig, det finns ingen plan för underhåll och man åtgärdar bara det mest akuta. Han har till och med börjat undra om det sker sabotage eftersom så mycket går fel.
Jag har gått hos psykolog och försökt förstå. Är det jag som är en drama queen?
Ali
Hemma hos Ali fortsätter tankarna att mala. Det är som om fabriken styrs utifrån en bruksanvisning av hur man inte ska jobba. Det förvirrar honom. Och alla värdeord de ska jobba efter: Modig och passionerad ska man vara. Han är passionerad och försöker vara modig, men det är som att orden inte betyder någonting längre.
För i verkligheten tycks Northvolt inte vilja ha modiga, passionerade personer, tänker Ali. De vill ha ja-sägare som aldrig påtalar problem, än mindre föreslår lösningar på dem. Eller är det honom det är fel på?
– Jag har gått hos psykolog och försökt förstå. Är det jag som är en drama queen? Det snurrar i huvudet. Men det blir så när människor inte pratar med varandra på riktigt, då börjar man tänka i stället.
Anna Wikner och Ulrika Nohlgren jobbar med granskningen på Norrans redaktion. "Vi reflekterade över hur många som upplevde självtvivel och djup frustration bland dem vi pratat med", säger Ulrika Nohlgren.
På redaktionen har vi reagerat på hur många av de vi pratat med som, liksom Ali, tvivlar på sig själva efter att ha arbetat ett tag på Northvolt. De har alla en yrkesidentitet och erfarenhet från industrier, men få har jobbat i batterifabrik tidigare. Spelar det någon roll, undrar vi. Är batteritillverkning så svårt att det får yrkesmänniskor att tvivla både på sina kunskaper och sina sinnen? Eller finns det något mönster i hur tvivel och klagomål bemöts?
Våren och sommaren 2024 jobbar Josefin Berglund med att skicka kasserade battericeller för återvinning. Den här dagen kontrollerar hon markeringar på golvet, iklädd en covidmask. Masken är egentligen inte ett tillräckligt skydd mot kemikalierna därinne, men det är den utrustning som finns.
Josefin Berglund drabbades av hälsoproblem på Northvolt.
Det är som vanligt, tänker hon trött, det saknas skyddsutrustning och säkerhetsrutiner, Men även när de finns känner hon sig tvungen att kontrollera att arbetskamraterna följer dem. Alla tar inte riskerna på allvar. Jobbigast är ändå att det så ofta saknas arbetsbeskrivningar. Det kan det gå veckor innan nya instruktioner kommer, eftersom det alltid är bråttom att komma igång. Ibland blir det farligt, som när hon fick hejda en kollega från att tvätta pallar med gift. Han hade inte sett dödskallen på dunken.
Hon tänker på vad brorsan sa för ett tag sedan, att om ett år kommer det att stå Volkswagen eller Scania på fabriken. Han kanske får rätt ändå, tänker hon. Med tanke på mängden kasserade celler som kommer till hennes avdelning. Och nu ska de öka produktionstakten igen. Det innebär att hennes avdelning kommer att få ännu fler misslyckade celler att hantera.
Plötsligt börjar hon blöda näsblod, det kommer från ingenstans. Josefin tänker att det säkert beror på den torra luften och jobbar vidare. Men när hon ser sig i spegeln morgonen därpå, ser det ut som att hon har fått stryk. Det är blod i hela ansiktet.
– Sedan började jag spy blod och så höll det på i fyra dagar innan det gick över. Jag åkte till akuten två gånger, men de kunde inte säga vad det var för något.
Josefin Berglund upplevde att det inte blev någon skillnad när hon påpekade problem.
Hon tror att hon kan ha exponerats för elektrolyt från kontaminerade battericeller, eftersom symptom och omständigheter stämmer. I efterhand fick hon veta att hon borde ha haft bättre skyddsutrustning på sig.
– Det är klart att jag borde ha fattat att golvet är fullt av kemikalier. Men det var inget jag tänkte på då, för det fanns inga föreskrifter där.
Det är stress, press och håll käften.
Josefin Berglund
Jobbade på Northvolt
Josefin skriver en incidentrapport, men den blir nedlagd. Hon är van. Hittills har hon skrivit över tjugo stycken som det aldrig blivit något av.
– De avslutas bara, utan att först tas med skyddsombud. Och det var sällan vi såg några åtgärder eller förändringar. Jag har blivit utskälld av mina kollegor också. De tyckte att jag inte borde skriva de här incidentrapporterna. Eller som min chef sa: ”Keep it in the family”.
Det stora problemet, säger Josefin, är oviljan att erkänna att det ens finns problem. Därför upprepar de samma misstag hela tiden, vilket påverkar både arbetsmiljö och produktionsresultat.
– Det finns inga problem – och finns de så är de alltid individens eget fel. Det finns en slogan för säkerhetsarbetet som heter "Stop, think and act". Men så ser verkligheten inte ut. Det är stress, press och håll käft. Och man stoppar aldrig. Enda gången produktionen stått stilla var efter explosionsolyckan, annars kör man bara på.
Norran har tidigare granskat arbetsmiljön i flera artiklar. Såhär svarade Matti Kataja i februari 2025 angående säkerheten.
– Om vi får kännedom om en säkerhetsbrist som behöver åtgärdas agerar vi alltid enligt våra rutiner. Sedan kan det kanske finnas medarbetare som inte tycker att en åtgärd blev precis som den hade önskat, och det finns också tillfällen där vi av integritetsskäl inte kan dela detaljerad information om åtgärder, exempelvis vid personalärenden.
Vi har fått kontakt med Alex genom Norran English redaktör Paul Connolly. Nu sitter Alex i ett rum på redaktionen och berättar om sina upplevelser under åren på Northvolt. Han har lång yrkeserfarenhet, men har aldrig jobbat någonstans där man tummar så mycket på säkerheten, säger han. Det ska gå fort, produktionen måste hållas uppe.
Han berättar om explosiva områden som inte klassats rätt från början, säkerhetsdokument som försvunnit och inte hittats förrän långt efter att maskiner tagits i bruk. Han är upprörd, säger att det inte handlar om tillfälliga misstag utan om systematiska brister i säkerhetsarbetet. Han avbryter sig plötsligt, drar efter andan och sträcker fram ett förmanande finger.
– Ni känner till dödsolyckan, där en kille dog i en explosion? Det var precis ett sådant område.
Han ifrågasätter hur den högsta ledningen för Northvolt har kunnat låta detta fortgå. Men också varför kunderna inte ställt högre krav. Å andra sidan, säger han, så skulle det alltid städas innan kunderna släpptes in i lokalerna och det kändes tillrättalagt. Han beskriver ett typiskt kundbesök.
– Det är alltid samma visa. Först kommer larmet; Audi kommer, BMW är på väg, om en timme kommer Volkswagen till er byggnad – se till att den är i skick att visas.
NMC, ett mycket giftigt material, hanterades öppet i lokalerna på Revolt.
Sedan kommer delegationen. De rör sig långsamt genom lokalen, ledsagade av chefer, som pekar och visar, delegationen nickar. Alex ser dem närma sig, och som vanligt går de rakt fram utan att stanna och prata med personalen. Han undrar för sig själv vad de skulle tänka om den där giftgröna pölen som flöt omkring härinne tidigare. Eller berget av avfall utanför labbet. En enda fråga hade kanske rubbat bilden av hur det egentligen står till med produktionen: Hur går det? Men han hör aldrig någon ställa den.
Sopor lagras i lokalerna. Här ligger de framför en nödutgång samt en skylt för brandsläckare.
Snart kommer delegationen att försvinna in i ett avskilt rum där de får en dragning på power point. Cheferna kommer att berätta om processen som utvinner katodmaterial ur uttjänta batterier. Ingen av dem kommer att berätta vad de mest av allt producerar här: avfall, eller i bästa fall ett material som katodmaterialet senare kan utvinnas ur.
Emma Nehrenheim , Northvolts miljöchef och chef över Revolt, säger i juni 2025 att Revolt Ett har levererat mer än 150 ton nickel-, kobolt- och mangansulfater, samt 10 ton litiumhydroxid av batterikvalitet. Sulfater är dock inte de rena metaller, som Northvolt enligt sin hemsida återvinner, utan kemiska föreningar som nickel, mangan och kobolt senare framställs ur.
Alex funderar över vad det är som egentligen pågår. Han går tillbaka till kontoret där kollegan sitter och jobbar – tänker på de där aktierna han fått erbjudande om att köpa och vänder sig till kollegan, som fått samma möjlighet.
– Tänker du köpa, frågar han.
Kollegan tittar trött på honom innan han fortsätter arbeta.
– Aldrig i livet, svarar han sen.
Kollegan pratar om ett annat stort företag som visat sig vara en bluff. Skulle Northvolt vara en sådan bluff, funderar Alex? Nej, det vill han inte tro.
Å andra sidan, tänker han sedan. Om det aldrig var meningen att det skulle fungera så kan det förklara en del av hur det fungerar i fabriken. Till exempel varför cheferna verkar vilja dölja att utrustning och arbetsmetoder inte fungerar. Och varför anställda som påpekar det försvinner från arbetsplatsen efter ett tag. Att personer som saknar kompetens och erfarenhet blir befordrade, medan de med lång erfarenhet från branschen ignoreras eller köps ut. För det är inte bara Revolt som har problem. Alex har jobbat i flera av byggnaderna och det ser likadant ut på fler ställen.
Norran rapporterade om oro för arbetsmiljön under våren och sommaren 2024. Här gällde det städning.
Vi går tillbaka några månader i tiden. Under våren och sommaren 2024 rapporterar Norran om arbetsmiljöbrister och säkerhetsproblem på Northvolt. Utöver dödsolyckorna har tre personer dött under oklara omständigheter, efter avslutade pass på Northvolt. Städpersonal larmar om säkerhetsrisker. Dödsolyckorna utreds av åklagare, medan misstankarna kring dödsfallen avskrivs. Under sommaren 2024 är det stora rubriker, även riksmedia rapporterar om arbetsmiljön.
Under samma period som Northvolt kämpar som mest med att få ordning på produktionsproblemen, börjar den offentliga bilden av dem att krackelera.
Rapporteringen stressar Peter Carlsson. De är fortfarande långt ifrån målen, men produktionen har i alla fall ökat ganska mycket på kort tid. Men pengarna kommer inte att räcka så länge till, och än har de inte fått ut det stora lånet på 50 miljarder kronor.
De har dragit igång ytterligare en nyemission för att få in mer kapital, men intresset är svalt. En huvudägare börjar dra öronen åt sig och den andra huvudägaren följer efter. Företaget tappar en stor order värd 22 miljarder kronor och skriverierna kring olyckor och dödsfall gör allting ännu osäkrare.
– Den omfattande negativa medierapporteringen gjorde investerarna nervösa, de tyckte att risken var för hög, säger Peter Carlsson idag.
Mikael Stenmark uppmärksammade Peter Carlsson på problem som fanns i fabriken.
Första helgen på semestern sommaren 2024 får huvudskyddsombudet Mikael Stenmark ett telefonsamtal från jobbet. Det är Peter Carlsson. Han vill träffas. Väl där ber Carlsson om råd hur han ska hantera mediernas frågor kring arbetsmiljö och olyckor.
Vi får horribla rapporter från ett område, horribla.
Mikael Stenmark
Tidigare huvudskyddsombud
Stenmark ger honom rådet att vara ödmjuk, att säga att man självklart kan skada sig på Northvolt om man inte följer givna rutiner och instruktioner. Att de arbetar med detta inom ramen för det systematiska arbetsmiljöarbetet.
– Men Peter, sa jag, det är en vit lögn. Det här fungerar inte. Vi får horribla rapporter från ett område, horribla. Det fungerar när säkerhetsteamet eller skyddsombud är närvarande, men när de går därifrån är det vedervärdigt hur folk behandlas, berättar Mikael Stenmark.
Peter Carlsson reagerar, enligt Stenmark, och frågar var någonstans de största utmaningarna finns. Exakt vad som händer sedan förtäljer inte historien, men två dagar senare är chefen för det problematiska området borta.
Peter Carlsson drar i handbromsen, men det var förmodlingen för sent.
Medan Alex, Josefin och Mikael kämpar med bristande arbetsmiljö och Ali och Maggie med felande maskiner, kämpar Carlsson och ledningen med att förgäves försöka övertyga ägare och investerare att gå in med mer pengar. Läget är nu riktigt akut och Peter Carlsson meddelar under sommaren i en intervju med Dagens Industri att de drar i handbromsen. Att de ”varit för aggressiva” och att man nu gör en översyn av tidslinjerna för sina stora internationella expansionsplaner.
Det amerikanska företaget Rothschild som skulle förbereda Northvolts börsintroduktion, får i början av augusti istället se över möjligheterna till rekonstruktion. De förhandlar även fram avtalet med Scania för att finansiera den amerikanska Chapter-11-processen – bolagets sista utväg för att slippa konkurs.
Northvolts ledning vet att pengarna snart är slut. Ändå ska det dröja fem veckor innan de inför köpstopp på resor och utgifter. Kontrakt löper på, beställningar fortsätter. Det framgår av domstolsdokument från underleverantörer. Undantaget från köpstoppet gäller endast de som jobbar med att få upp produktionen till 100 000 battericeller i veckan.
Därefter kommer beskeden på rad. En dryg vecka efter köpstoppet varslas 1600 personer i Skellefteå, Västerås och Stockholm om uppsägning. Upstream läggs ner. Två veckor senare begär Northvolt dotterbolaget Expansion Ett i konkurs och utbyggnaden av fabriken stoppas helt. Det gröna lånet brinner därmed inne, eftersom det var avsett för utbyggnaden, inte driften.
Chockvågorna går genom Skellefteå och på Norrans redaktion har vi fullt sjå att hinna med alla turer. Varför har inga signaler kommit från Northvolt om hur illa ställt det faktiskt är? Vart har pengarna tagit vägen, undrar vi under hösten?
Det var många dystra rubriker om Northvolt under oktober.
I årsredovisningen för 2023 ser vi att kostnaderna ökar snabbt mellan 2022 och 2023, vilket är rimligt eftersom produktionen kom igång då. Att intäkterna är blygsamma ser vi också. Samtidigt ökar räntekostnaderna och det egna kapitalet minskar snabbt.
Vi ber Jan Marton, lärare och forskare i redovisning på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, att läsa årsredovisningen åt oss. Hans analys visar att både löpande kostnader och investeringar äter av det egna kapitalet 2023. Han ser att de likvida medlen, alltså pengar att betala med, med den takten skulle ta slut i november 2024 - men att förbrukningen sannolikt ökade under 2024 eftersom Northvolt växte.
– Så de är sannolikt slut nu, förklarar han för Norran i oktober 2024.
Redan året innan var det kris, då löste bolaget det med ett lån på 16 miljarder kronor.
Att nya företag tar lång tid på sig att nå lönsamhet är inget ovanligt förklarar Jan Marton. Han tar Klarna, Voi och Spotify som exempel.
– Det är inte helt ovanligt att företag finansieras av investerare under lång tid, exempelvis utvecklingsbolag inom medicin, som utvecklar nya läkemedel. Det kan vara en process på upp till 10 år för att få ett nytt läkemedel godkänt. Under den tiden måste investerare hela tiden tillföra nya pengar.
Men Northvolt skiljer sig från många nya företag på två sätt, enligt Marton. Dels handlar det om mycket större belopp. Dels handlar det om hur man har finansierat verksamheten – med en stor andel lån. Lånen har ränta och ska, om det inte är konvertibler som omvandlas, betalas tillbaka. Det äter av det egna kapitalet så länge det intäkterna är för låga.
Under hösten slutar Ali och Maggie. Allen slutade för länge sen, Johan sa upp sig året innan och Oscar har flyttat hem. Landon slutade på Northvolt 2022 och har flyttat hem till USA och dragit igång en egen start-up, Peak Energy. Alex säger upp sig under hösten. Mikael Stenmark, huvudskyddsombudet blir kvar fram till konkursen i mars 2025.
Jag blev alldeles kall och tom.
Peter Carlsson
Tidigare vd för Northvolt
Den amerikanska rekonstruktionsprocessen Chapter 11 misslyckas, pengarna de lånat av Scania tar slut. Samtidigt har produktionen av lastbilstillverkarens batterier kommit igång och produktionskapaciteten är enligt Northvolt bättre än någonsin. Mot jul ser det ett tag ut att ljusna. Det finns en möjlig lösning som kan bli verklighet efter årsskiftet. Än är det långt ifrån säkert, men Peter Carlsson fortsätter hoppas.
– Vi hade ju en stor tilltro till att vi skulle kunna komma ur rekonstruktion med en ny konstellation, berättar han.
Peter Carlsson blir känslosam när han tänker tillbaka på beskedet han fick om att pengarna var slut.
Men en dag i slutet av februari, ringer Northvolts styrelseordförande Tom Johnstone till Carlsson. Pengarna är slut och hoppet är ute.
– En nyckelkugge hade hoppat av. Då insåg jag att vi inte kommer att lyckas. Jag blev alldeles kall och tom. Det var en fruktansvärd känsla. Om vi hade fått lite mer tid är jag ganska övertygad om att vi hade löst det, men pengarna tog slut.
Northvolts tidigare Vd Peter Carlsson fick många frågor under presskonferensen där bolaget informerade om sin konkurs.
På presskonferensen den 12 mars 2025, är det Northvolts styrelseordförande Tom Johnstone som talar. Bakom honom står Peter Carlsson. Klädd i grått ser han knappt ut att hålla ihop innanför kavajen. SVT:s reporter ställer frågan om hur det känns att vara ”en av få som tjänat pengar på Northvolt”. ”Otroligt dum fråga”, säger Carlsson och går ut. Han tar en promenad för sig själv och funderar.
– Jag visste hur det skulle se ut och det var dumt sagt av mig. Men i ett läge där så mycket hårt jobb som så många människor har lagt ner, går i kras… Jag tyckte det var så ….en så felaktig fråga i det läget, berättar han.
På redaktionen har det blivit dags att summera vad vi kommit fram till. Vi har talat med många, fler än de som fått plats i den här berättelsen. Vi har läst mängder av artiklar och dokument från myndigheter. Gjort tidslinjer, resonerat. Till slut fick vi även prata med Peter Carlsson, där han väljer att ge sin bild av åren på Northvolt. Men har vi blivit klokare? Kan vi säga att vi vet varför det gick åt pipan för Northvolt? Ja, de kunde inte tillverka hela det gröna batteriet de utlovat. Men varför?
Robin Zheng, vd för världens största batteritillverkare CATL, fick frågan om europeiska batteritillverkares misslyckanden i en intervju.
– De har fel design, en felaktig process och fel utrustning, svarade han.
Det stämmer delvis med vad vi själva hittat. Northvolt har uppenbarligen haft fel utrustning, med tanke på alla problem. Det har också funnits problem med processer som inte fungerar, med orent material, igenkloggade rör och ogenomtänkta byggnader.
Ledningen har uppenbart även fattat en del felaktiga beslut, som att ta in otestade maskiner och att ha för många projekt på gång. De har expanderat snabbt och dragit i handbromsen för sent. Samtidigt har krav från både kunder och investerare begränsat bolagets möjligheter att fatta vissa beslut annorlunda.
Det har funnits interna motsättningar mellan anställda på golvet och mellanchefer. Information tycks ha stannat på vägen mellan toppen och golvet. Anställda vittnar också om att det tagit lång tid att lösa problem, med frustration och hack i produktionen som följd. Om det berott på osäkerhet, bristande kompetens, eller oklara mandat har vi inte riktigt fått svar på, men många vittnar om en kultur där interna system för felrapportering och larm inte har gett några synliga förändringar.
Några har kallat Northvolt för en experimentverkstad, eller – som ingenjören Oscar uttryckte det – ett universitetslabb där man får misslyckas om och om igen. Kanske har de olika nationaliteternas erfarenheter från olika hierarkiska system krockat med den svenska, platta modellen där chefen är kompis och det är okej att göra fel?
Samtidigt har Northvolt haft en helt annan finansiering än de fungerande batterifabriker som finns idag. I Sverige finns inga stora statliga subventioner att hämta. Den som vill starta en industri här kan få vissa bidrag, men de stora pengarna förväntas komma från riskkapital och lån. När finansiärerna inte vill betala mer är det slut.
Norrans reporter Anna Wikner försöker sammanfatta vad som gick fel med Northvolt. Det är ett komplext pussel.
Kanske sammanfattar en person, som slet med att få pilotlinan att fungera i Northvolt Labs, det bäst när hen säger att oavsett alla fel som Northvolt själva gjort, har de också verkat under ojämlika villkor.
– I Kina jobbar man tolvtimmarsskift, sex dagar i veckan. Som samhälle måste vi inse att vi tävlar med en kultur som gör så. Jag oroar mig över mina barns framtid. Kina har ett politiskt och kulturellt system som jag inte vill att de ska leva under, men om de vinner den ekonomiska fighten tror jag att det är en stor risk att de kommer att göra det.
Hen blir känslosam när hen tänker på framtiden och talar länge om hur viktigt det är att Europa och Nordamerika måste hålla jämna steg med Asien gällande batterier, halvledare och AI.
– Vi förlorar vårt försprång gällande två av dem och på den tredje är vi så mycket efter. Det är skrämmande. Jag tror inte vi kan underskatta hur stor sak det var att Kina hade gjort kapital så billigt för sina batteritillverkare så länge – kapitalstrukturen är som en krigsekonomi. Om Northvolt hade den möjligheten så hade företaget varit kvar. Det gjordes mycket större misstag i början av den kinesiska batteriindustrin än vad Northvolt gjorde. Men systemet var förlåtande. Så vi måste hitta ett sätt att göra detta vår väg. Hur konkurrerar vi?
Granskningen
Med hjälp av drygt 20 källor med god insyn, varav flera vill vara anonyma av rädsla för att inte få jobb i framtiden, samt dokumentation målas en bild upp av vad som egentligen hände på fabriken i Skellefteå. Vi har gjort långa intervjuer med flera av källorna och haft upprepad kontakt med dem. Uppgifterna i artiklarna bekräftas av flera personer och visar på olika mönster vi har försökt skildra.
Vi har för denna reportageserie även sökt några av de tidigare cheferna för Northvolt Ett för kommentarer. Fabrikschef Fredrik Hedlund har avböjt medverkan. Fabrikschef Mark Duchesne har gjort sig oanträffbar efter förfrågan. Vi har även mejlat frågor till Maria Åstrand, chef för Upstream, men inte fått svar. Emma Nehrenheim, chef för Revolt och miljöansvarig, har svarat på några frågor men vi saknar några svar. För många av frågorna skulle det ha varit bättre att få svar från dessa personer som jobbat närmast verksamheten.