En gång i veckan under en hel termin samlas kursdeltagarna.
I ett rum på Medlefors folkhögskola träffas vi för första gången.
Där sitter drygt en handfull kvinnor i olika åldrar. De går alla ”180 grader – fri från våld” – en kurs som vänder sig till personer som lämnat relationer där de blivit utsatta för våld, men fortfarande påverkas.
Sara är en av dem.
Norran har träffat Sara, Jenny och Vera. Tre kvinnor i 40-årsåldern som alla utsatts för våld i nära relation. Någon av en partner, någon av en familjemedlem. Av säkerhetsskäl har vi valt att anonymisera dem. Alla tre heter egentligen något annat.
”Sara”
– Jag har aldrig känt någon trygghetskänsla när jag växte upp, säger Sara.
Hon berättar om en uppväxt med föräldrar som var emotionellt frånvarande, att det förekom alkohol i hemmet och om en skolgång som präglades av mobbning.
– Otryggheten har funnits som en röd tråd hela tiden. Det är nog därför jag har hamnat i de relationer jag har varit i också, tänker jag. När jag har kom hit [till Medlefors folkhögskola, red. anm.] började jag lägga ihop pusselbitarna.
”Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort tidigare”, säger Sara.
Sara nämner att hon under sin livstid haft flera parrelationer där olika typer av våld har förekommit. Hon förklarar att det är som ett mönster som efterföljs.
– Det är anknytningar från när man är liten. För även i det otrygga finns det en typ av trygghet. Det man känner igen är det man dras till på något vis.
Något som hjälpte Sara i hennes jobbigaste stunder var djuren. De fanns alltid där för henne.
– Om jag haft en skitdag i skolan och kom hem, och så var det också skit hemma, då kunde jag alltid gå till djuren och klappa dem. Eller bara för att få någon interaktion. Det var där jag fick känna mig som en människa, säger Sara.
– Där är jag inte bara en skugga som ingen ser och ingen hör. Här får jag vara en person som existerar och finns. Hundar ser mig, katter ser mig...
Sara växte upp i tron om att hon var tyst och tillbakadragen som person, men nu har hon insett att det inte stämmer.
Hur påverkades du när du var mitt i de här relationerna?
– Det är svårt att sätta ord på, för jag vet inte var jag ska börja. Jag har liksom aldrig fått känna mig som en person. Jag har varit mer som en skugga som har gått och slickat väggarna.
Hon fortsätter:
– Eftersom det började redan när jag var liten så har det också blivit en så stor del av mig. Jag har ju alltid gått och trott att det är såhär jag är. Jag är tyst, jag är inte den som hörs och syns, det är bara så. Det har jag fått till mig av andra också. Från omgivning och förövare, säger Sara.
– Det har jag insett nu – att det inte alls stämmer. Det är bara för att jag blivit fråntagen allting som har varit jag.
Hur är det att få den insikten?
– Det blir ju en sorg i sig att inse hur mycket jag har blivit fråntagen, men det är också en skön känsla att hitta tillbaka. Nu får jag tillbaka det som är mitt, nu får jag blomma ut, och det känns väldigt skönt.
Även i det otrygga finns det en typ av trygghet.
”Sara”
Sedan Sara började på Medlefors folkhögskola har hon fått många ”aha-upplevelser”. Hon berättar att hon nu har fått en förklaring till varför hon reagerar som hon gör i vissa situationer.
– När man får mer kunskap så får man också mer förståelse. Att det inte är mig det är fel på. Det var de omsorgspersonerna jag haft som inte har haft förmågan man önskat att de hade.
Hur mår du idag?
– Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort tidigare. Jag har insett att även jag har ett värde.
Vad tänker du kring framtiden?
– Jag vill utvecklas ännu mer. Kronbladen har börjat öppna sig, men jag vill se mig själv som en blomma som slår ut helt.
”Vera”
Vera kom till Sverige för många år sedan. Hon flyttade ihop med sin dåvarande man och hade stora förhoppningar på framtiden.
– Då trodde jag att jag skulle skapa en glad familj, men det blev inte som jag hoppades. Han behandlade mig inte med respekt och det var många konflikter. Trots att jag lämnat honom så pågår eftervåldet fortfarande.
Med ”eftervåld” menas olika typer av våld eller kontroll som kan fortsätta även efter att en destruktiv relation avslutats. Det kan till exempel handla om hot, smutskastning, stalkning eller något helt annat. I vissa fall används gemensamma barn som verktyg att försöka skada den andre föräldern.
Veras vardag har kantats av stress och oro.
”Jag har lärt mig att hantera vardagen så jag är inte blir helt uppslukad och borttappad”, säger Vera.
Vera beskriver en vardag med stress och oro som påverkat henne. Men hon säger att det som påverkar henne mest är när barn blandas in i bilden.
– Det stör mig mest. Inte hur han behandlar mig.
När det varit som svårast – har det funnits någon eller något som hjälpt dig?
– Det finns flera aspekter. Jag gick till en psykolog. Det löste ju inte vår situation, men psykologen hjälpte mig att hantera det som hände. Jag kände en sorg i kroppen, jag kunde inte fokusera på jobbet... Men nu har jag hittat krafter att fortsätta, säger Vera.
– Min nuvarande man stödjer mig också jättemycket och på jobbet får jag stöd. Jag är så tacksam att de visar sådan förståelse. Först ville jag inte belasta dem med mina bekymmer, men sedan jag berättade om min situation har de varit tacksamma tillbaka att jag delat med mig.
Jag har hittat krafter att fortsätta.
”Vera”
Hur mår du idag?
– Jag mår bra. Jag har lärt mig att hantera vardagen så jag är inte blir helt uppslukad och borttappad, säger Vera.
– När jag flyttade ifrån honom var det som att gå i mörkret. Jag var rädd och osäker. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag hade jättedåligt självförtroende och självkänsla för jag trycktes ner under så lång tid. När man lever i en sådan relation börjar man tveka på sig själv. Man tror att man inte kan göra saker, men nu känner jag att jag mår bra.
Hon fortsätter:
– Jag kan hantera mitt jobb och jag kan vara stark för att hjälpa min familj, även om det är tungt.
Vera berättar att hon får mycket stöd från sin nuvarande man och från sin arbetsplats.
Hur tycker du att kursen på Medlefors hjälpt?
– Jag letade efter alla möjligheter för att hitta stöd och den här kursen var ett av stöden jag hittade. Just den här kursen la mycket fokus på att förstå hur man själv fungerar i osunda relationer. Kroppen, känslorna, tankarna och vilka konsekvenser det kan få. Konsekvenserna är ju oftast inte till de utsattas fördel, säger Vera.
– Jag har fått lära mig hur jag ska lyssna på kroppen och förstå den. Att följa mina tankar och fokusera på det som faktiskt är viktigt för att kunna påverka mina känslor.
”Jenny”
Jag ber Jenny att berätta för mig vem hon är. Jag vill veta lite bakgrund. Hon tycker att det är en svår fråga, men landar ändå i att hon är ”en glad tjej”. Men så har det inte alltid varit.
– Jag har upplevt alla typer av våld, förutom ekonomiskt våld, säger hon.
Jag hatade allt och alla. Det fanns ingen i mitt liv förutom jag själv.
”Jenny”
– Jag blev stenhård som person. Utåt i alla fall. Jag hatade allt och alla. Det fanns ingen i mitt liv förutom jag själv. Det blev som att jag aldrig var glad för någonting. Inte på riktigt i alla fall.
Vad var det som förändrades?
– Jag flyttade.
Vad skulle du säga var det svåraste när du levde i våldet?
– Det vilande våldet. Alltså när man tror att det ska smälla. Hot om våld är det mest psykiskt jobbiga som finns skulle jag säga.
Hon beskriver en tillvaro då man inte vet hur man ska bete sig. Att försöka anpassa sig efter en person som inte går att anpassa sig till.
– För det som funkar ena dagen kanske inte funkar andra dagen. Då måste man hitta ett nytt sätt att vara på som är tillräckligt ”bra”. Man blir som en kameleont, säger Jenny.
Jag blev min egen bästa vän. Och min sämsta vän.
”Jenny”
– Man lär sig att leva i det, men man tappar samtidigt bort sig själv.
Den hårda fasaden blev ett sätt att försöka skydda sig.
– Till slut kunde ingen komma in. Varken bra eller dåligt kunde ta sig in. Jag blev min egen bästa vän. Och min sämsta vän.
Jenny säger att hon vill satsa på att hon och barnen ska må bra i framtiden. Det räcker för henne. På bilden syns Norrans reporter Johanna Sandgren.
Mycket av det som Jenny berättar hände för många år sedan, men nyligen började känslorna skölja över henne igen. Det var då hon tog sig an kursen på folkhögskolan.
– Idag mår jag så himla bra! Om jag jämför hur jag mådde i början av kursen med hur jag mår nu så är det är en så stor kontrast! Under en tid grät jag dagarna i ända. Förutom när jag hade mina barn, då var jag tvungen att vara stark, säger Jenny och fortsätter:
– Men nu minns jag knappt när jag grät senast. Jag är så lugn och tillfreds nu.
Idag beskriver Jenny sig själv som ”en glad tjej”.
Hon sammanfattar det som att kursen har lärt henne att hitta sig själv igen.
– När man lever i sådana här relationer så tappar man bort sig själv helt och hållet. Det enda fokuset är på förövaren. Vad jag vill och tycker – det har ingen betydelse över huvud taget. Så nu, med den här kursen, så har jag blivit hjälpt i att försöka lära känna sig själv igen. Vem är jag och vad vill jag göra med mitt liv?
Vad vill du göra med ditt liv då?
– Jag vill ha ett bra liv med mig och mina barn. Det räcker.
Sök hjälp
Det finns flera olika myndigheter och organisationer man kan vända sig till som våldsutsatt. Här är några exempel:
Polisen: Ring larmnumret 112 vid akuta situationer, annars är polisens telefonnummer 114 14. Skelleftepolisen uppmanar till att uppsöka läkare, dokumentera/fotografera skador, skriva dagbok, notera datum, kontakta en god vän eller hjälporganisationerna nedan.
Centrum mot våld: CMV erbjuder olika former av stöd, bland annat gruppträffar för kvinnor. Den som är utsatt för våld och vill prata med någon kan ringa 020-616060. Om du utövar våld och vill få hjälp kan du ringa samma nummer. De har också en e-tjänst på kommunens hemsida som går att använda.
Guldstadens kvinnojour: Även Guldstadens kvinnojour erbjuder flera former av stöd. Bland annat har de skyddat boende för våldsutsatta kvinnor och deras eventuella barn. Kvinnojouren nås på telefonnummer 0910-15 003. Under samma tak finns också Guldstadens tjejjour.
”Vändpunkten kommer genom kunskap”
Kursen, ”180 grader – fri från våld”, som Sara, Vera och Jenny har gått, har bara funnits i ett år. Totalt har två hela kurser genomförts.
Den vänder sig till personer som har upplevt någon typ av våld i sitt liv, och det ska helst ha gått en tid sedan händelserna inträffade. Kursen går ut på att lära sig olika metoder för att möta konsekvenser som uppstått genom de otrygga och osunda relationer man haft.
De som står bakom kursen är pedagogerna Lena Stenvall, Monica Widman-Lundmark och Anneli Nygren. Alla tre ansvarar för olika områden; teori, skrivande och kroppen.
Det känns jättefint att vara med på den här resan till förändring
Lena Stenvall
pedagog och kursledare
På whiteboarden är en triangel uppritad. Vid varje vinkel står ett ord.
– Tankar, känslor och handling. Allting hänger ihop med kroppen, förklarar Anneli Nygren.
”I många sammahang sägs det ’gå vid första slaget’, men jag skulle säga ’vänta inte på första slaget, gå när det börjar kännas obekvämt’”, säger Monica Widman-Lundmark.
Något som deltagare lyft som en positiv del är den trygga miljön. En deltagare berättar att hon grät under första tillfället men blev försäkrad om att hon inte behövde berätta någonting om hon inte ville.
– Du behöver inte säga ett endaste ord. Man kan sitta där och bara lyssna. Det är helt okej, säger deltagaren.
– Det handlar inte om att dela med sig om de svåra upplevelserna till varandra, utan det handlar mer om att förstå sina egna erfarenheter, säger Monica Widman-Lundmark.
Lena Stenvall säger att hon märker en stor skillnad hos kursdeltagarna om hon jämför början av terminen med slutet. ”Jag känner hopp samtidigt som jag känner att fler behöver mer kunskap. Inte bara våldsutsatta, utan alla som jobbar inom socialt arbete.”
”Tankar, känslor och handling. Allting hänger ihop med kroppen”, förklarar Anneli Nygren, pedagog och kursledare.
Lena Stenvall har de senaste 15 åren jobbat nästan uteslutande med våldsutsatta kvinnor och traumapatienter. Hon berättar att bakgrunden till att kursen finns är att förmedla kunskap.
– Det jag har sett är att nästan alla våldsutsatta kommer till en vändpunkt där de inser att ”det är inte jag som är sjåpig, deprimerad, skör eller korkad. Det här är en konsekvens av att jag varit utsatt för våld”, säger hon och fortsätter:
– Den här vändpunkten har alltid kommit genom kunskap.
Nero är social tjänstehund på Medlefors folkhögskola. Han är ett extra stöd för de som vill under kursträffarna.
Att hitta sig själv igen
Just den här dagen är det sista kurstillfället för den här terminen. Vi sitter i en halvmåne när jag öppnar upp ordet till alla som vill säga något: Vad tar ni med er?
Flera svarar.
– Att acceptera mina känslor.
– Att alla känslor har ett syfte, så alla känslor är egentligen positiva.
Jag har lärt känna mig själv.
Anonym kursdeltagare
Någon nämner att det som varit hjälpsamt tidigare, när man befann sig i en destruktiv relation, inte behöver vara hjälpsamt nu. Till exempel att vara tyst.
– Jag har lärt känna mig själv, säger någon.
Flera som jag samtalat med pratade i termer om att ha tappat bort sig själv eller att man förlorat sin röst. Men det verkar som att många i gruppen framför mig har, eller är på god väg, att hitta tillbaka till sig själva. Det är en hoppfull stämning.
Hela whiteboarden är full av anteckningar från sista kurstillfället.
Kursen vänder sig till personer som lämnat relationer där de utsatts för våld, men fortfarande påverkas av det man upplevt.
Jag ställer frågan vad Jenny, Vera och Sara skulle vilja säga till andra som befinner sig i liknande situationer som de själva befunnit sig i.
Svaren kretsar kring att skaffa sig kunskap, att våga berätta för någon vad som sker och att söka stöd.
Sara avslutar:
– Jag skulle vilja säga en massa saker… Det finns de som delar dina upplevelser. Den där känslan att man är själv är jättejobbig att bära, men i gemenskapen med andra så blir inte den känslan lika tung. Du är inte ensam.