Grotta i Petberget på Bjurön med två pojkar längst in.
Det finns många sägner om ogärningsmän där alla dödades utom en som undkom. Endast en sådan händelse finns dokumenterad, nämligen den om Finnforsrövarna.
Finnforsrövarna var åtta norrmän som kom till Finnforsområdet och bosatte sig i en bergkula. De anklagades för stölder och även mord.
Samtliga soldater från bygden befann sig då i södra Sverige på grund av Gustav Vasas konflikt med Danmark. Några boende i området gick därför samman och dödade sju av rövarna. Den siste rövaren fångades in och fördes till Skellefteå där han avrättades 1524. De två som varit drivande i jakten på rövarna belönades med Finnfors laxfiske.
Vad gäller de fem rövarna på Bjurön finns det inga bevis för att de existerat. Men 1827 besöktes Bjurön av Vitterhetsakademins stipendiat pastorsadjunkten Nils Johan Ekdahl, och han fick höra talas om rövarna.
Den som berättade var förmodligen bonden Eric Håkansson som levde 1793-1876. Det kan vara orsaken till att gärningsmannen "Öjkalln" (mannen från ön) i en del berättelser fått namnet Erik Håkansson.
Om berättelsen är sann så är det förmodligen en förfader till Eric som utfört dådet. Om den inte är sann så kan upphovet vara att det finns grottor på Bjurön som man fantiserat runt.
Inlandsisen har skapat många hålor och klyftor i Petberget – lämpliga krypin för rövare. Från bergets topp hade de en milsvid utsikt i alla väderstreck och kunde bevaka vad som var på gång i trakten. Samtidigt var de skyddade från att själva utsättas för överrumplande hämndaktioner då grottan omgavs av svårframkomliga rullstensåsar och längre ned växte tät och snårig skog.
Man vet inte om rövarna var desertörer, skeppsbrutna, fredlösa eller andra egendomslösa och hur de kunde överleva vinter och svält.
Grottan på Bjurön där rövarna påstås ha dödats.
Enligt sägnen hade fem rövare förskansat sig på toppen av det svårtillgängliga Petberget. Närmaste gård låg cirka fyra kilometer väster om Petberget. Där bodde Öjkalln.
Öjkalln hade en präktig kviga och rövarna var hungriga. En vårvinternatt tog de sig in i hans ladugård och ledde kvigan upp till rövargrottan. För att lura Öjkalln band de fast sina skor på kvigans klövar och vände skorna bakfram för att försvåra spårning.
Men Öjkalln misstänkte vilka som stulit hans kviga. Några dagar senare, på påskafton, hölls det bondbröllop på en gård i närbelägna Fjälbyn. Rövarna sökte sig dit men vågade sig inte in i stugan.
På natten när de var på väg tillbaka till rövarkulan, så passerade de åter Öjkallns gård på Bjurön. Bytet blev denna gång en stor kagge brännvin, som de tog med sig upp på Petberget.
Det var precis vad Öjkalln hade räknat ut. Han hade med flit ställt brännvinskaggen väl synlig i sin ladugård för att rövarna skulle ta den med sig.
Rövarna på Bjurön. Bilden är AI-genererad.
Han väntade några timmar till dess han var säker på att de druckit upp brännvinet och somnat. Sedan tog han sin långeggade sparrbila och smög sig upp till rövarkulan.
De druckna och tungt sovande männen hann förmodligen aldrig värja sig innan Öjkalln huggit huvudena av dem. Alla utom en blev offer för hans hämnd. Den femte rövaren tog springande till flykten med Öjkalln efter sig.
Jakten fortsatte västerut förbi Öjkallns gård rakt mot Högfjärden. När rövaren insåg att Öjkalln inte tänkte ge upp i första taget så slet han av sig sitt dyrbara silverbälte och lämnade det efter sig på stigen för att med detta beveka sin bödel. Men Öjkalln tänkte på sin stulna kviga och fortsatte förföljandet.
Grottan på Bjurön där rövarna påstås ha dödats (Lantmäteriet)
Efter 1,5 mil kom rövaren fram till östra stranden av Högfjärden med Öjkalln och bilan i bakhasorna. Där hittade rövaren en båt som han sköt ut i vattnet och hoppade i.
Men båten var i dåligt skick och saknade både åror och segel. Enligt sägnen omkom han i vågorna på andra sidan Högfjärden mitt emot Nolbyn.
Öjkalln lär inte ha fått något straff för sina fyra mord.