Från vänster: Hasan Zia, Mahay Hasan, 14, Musa Hasan, 7, Somia Bashir och Yusuf Hasan, 16, i hemmet i Kåge.
Han skruvar på sig i stolen hemma hos familjen i Kåge. Det är klart att det är jobbigt för Yusuf, 16, att prata om det här.
– Jag kände mig hela tiden som en outsider på Kågeskolan. Jag förstod att de andra eleverna hade känt varandra sedan de var barn. De ville inte att en utomstående skulle vara en del av deras grupp, säger Yusuf Hasan, och reflekterar över en svår tid i sitt liv.
– Men jag tycker att lärarna kunde ha gjort en insats. Vad som helst hade varit bra. Som att fråga mig: "Hej, varför sitter du ensam?" Eller fråga de andra barnen: "Varför sitter han ensam hela tiden? Har du någonsin försökt prata med honom?"
Yusuf och hans familj tog farväl av vänner och familj i Pakistan 2021 för ett nytt liv i Göteborg och möjligheten för Yusufs mamma Somia, 41, att ta sin internationella masterexamen i utbildningsforskning. Sedan lämnade de Göteborg för Kåge i juni 2023.
Precis som många andra familjer flyttade de på grund av Northvolt. Yusufs pappa, Hasan Zia, 50, erbjöds ett jobb där i början av sommaren 2023. I Pakistan hade Hasan arbetat med teknisk försäljning och marknadsföring i 20 år.
Samtidigt avslutade Yusufs mamma, Somia Bashir, sina studier och flyttade kort därefter till Skellefteå med sina barn, Yusuf, då 14 år, Mahay, då 12 år och Musa, då 5 år.
– Northvolt var då ett attraktivt alternativ, säger Somia.
– Jag är den som söker visum i första hand, så jag hade ett år på mig att hitta ett jobb efter avslutade studier. När jag blev erbjuden ett jobb på Northvolt blev jag jätteglad att jag slapp gå igenom ett års process för att hitta ett jobb. Nu tänker jag att jag nog borde ha tagit det där året ändå, säger hon.
Livet i Kåge var förstås väldigt annorlunda jämfört med livet i Göteborg, men familjen välkomnade förändringen. De såg det positiva i det, framför allt den trygghet som följde med att både Somia och Hasan fick jobb.
Yusuf Hasan, 16, hemma i Kåge. "De ville inte att en utomstående skulle vara en del av deras grupp".
Flytten från Göteborg till Kåge gick dock inte så bra som Yusuf hade hoppats. På skolan i Göteborg hade han varit nära vän med två pakistanska pojkar som hade bott i Sverige i hela sitt liv. De hjälpte honom mycket.
Yusuf berättar att när han gick i skolan i Göteborg uppmuntrade hans lärare honom alltid att umgås mer med svenska elever. De trodde att det skulle hjälpa honom att passa in bättre och förbättra sin svenska.
Yusuf var van vid att arbeta mycket hårt i skolan. Skollivet i Pakistan hade varit mycket intensivt. Han gick på en av de bästa skolorna i Asien, Aitchison College i Lahore, som ofta beskrivs som Pakistans Eton och som bland annat har haft cricketspelaren och politikern Imran Khan som elev.
Från sex års ålder tillbringade han dagarna med att studera i skolan och gick sedan till extraundervisning när han kom hem. Hans dagliga rutin var att studera, äta, sova och upprepa.
– Jag tänkte egentligen inte på vänner när jag började skolan i Kåge. Jag tänkte bara att de kommer väl, eller hur? Jag tänkte att det inte spelade så stor roll, för nästa år ska jag börja på gymnasiet, säger Yusuf.
"Skellefteå var inte redo för Northvolt. Det är bara sunt förnuft att man måste berätta för eleverna i klassrummet: Ni kanske kommer att se nya ansikten, för det händer något nytt och stort i er stad", säger Somia.
– Men jag fick inte en enda vän. Ingen pratade ens med mig i nionde klass. Det var lite konstigt, säger Yusuf.
Efter nian har det tack och lov gått bättre för Yusuf. Han är nu på väg att avsluta sitt första år på Balderskolans gymnasium, vilket helt klart känns som en nystart för honom.
– Jag pratade med någon första dagen och nästa dag satt jag på lunchen och de bjöd in mig att sitta med deras kompisar, säger han och lyser upp.
– Sedan den dagen har jag fått fler vänner. Det är en bra stämning i klassrummet. Det känns som om alla är mer öppna för att få nya vänner. Det finns också en större mångfald här, eftersom Skellefteå är en större stad. Nu har jag fått några riktigt bra vänner - mina bästa vänner. Jag sitter inte längre ensam som jag gjorde i Kåge, säger Yusuf.
Att höra Yusuf berätta sin historia är uppenbart svårt för Somia och Hasan. De märkte att deras son inte trivdes i skolan och blev alltmer oroliga.
– När jag insåg att han inte ens var med på skolavslutningen, då förstod jag och min man att något var väldigt fel. Vi ingrep och pratade med lärarna. Jag frågade dem varför de inte hade ringt oss? Misstänkte de inte att något var fel?", säger Somia.
– Skellefteå var inte redo för Northvolt, säger hon och fortsätter:
– Jag var också lärare i mitt hemland. Det är bara sunt förnuft att man måste berätta för eleverna i klassrummet: "Ni kanske kommer att se nya ansikten, för det händer något nytt och stort i er stad", säger Somia.
Men nu när Somia och Hasan har förlorat sina jobb har de andra saker att oroa sig för, som till exempel sin framtid här i Skellefteå.
Somia har bara fram till slutet av juli på sig att hitta ett nytt jobb. Både Somia och Hasan är mer oroliga för sina barn än för sig själva.
"Jag vill verkligen inte gå igenom allt det där igen."
– Vart ska vi ta vägen efter två månader? Vi är inte ens säkra, säger Hasan.
– Hasan och jag kanske hittar arbete om vi återvänder till Pakistan, men hur blir det med våra barn? undrar Somia.
– Vi kom hit för deras framtid, säger hon.
När Yusuf får frågan om sin framtid är det tydligt att han är irriterad över sin och familjens svåra situation.
– Varför gör inte regeringen eller EU något åt den här situationen? Mina föräldrar är väldigt smarta människor, men eftersom de inte talar flytande svenska ignoreras de nu av arbetsgivarna. De behövde inte svenska på Northvolt, så ge dem en chans att lära sig. Men nej, de har två månader på sig att hitta ett jobb, annars får de gå. Jag tycker bara att det är otroligt orättvist.
Han är också missnöjd med sin situation.
– Jag lämnade livslånga vänner i Pakistan, mycket goda vänner i Göteborg, och nu måste jag förmodligen lämna goda vänner här, säger han och drar en suck.
Så försvinner hans irritation och ersätts av sorg.
– Jag vill verkligen inte gå igenom allt det här igen, säger han.