Peter Carlsson, vd för Northvolt-koncernen, springer de nio kilometerna mellan Stadsparken och Northvolt Ett i motionslopp i samband med att fabriken invigs.
Det är september 2022. Röster ekar över det stora utomhusområdet i Borlänge, upprepar något om och om igen, som en ramsa. Det dräller av tält och sovsäckar, här finns scener, dansgolv, gamingrum – och alkohol. Det ser mer ut som en festival än en kick off, berättar anställda senare. Det är fest och över två tusen anställda har samlats för ”Voltchella”, en möjligen elektrifierad variant av festivalen Coachella, i Kalifornien.
Klockan är fem på eftermiddagen och Peter Carlsson står på scenen. Fritidsklädd i svart håller han ut sina långa armar. Festivalen ska dra i gång och det är han som håller öppningstalet. Folksamlingen lyssnar, de ser glada ut, förväntningsfulla. Peter Carlsson delar publiken och de får ställa sig på var sin sida av ett tjockt gulmålat streck.
– Vänstra sidan skriker ”focus”, högra svarar ”close”, okej?
Han höjer armarna igen, pekar sen åt vänster, publiken svarar. Sedan åt höger, samma visa.
– Focus, close, focus, close, focus, close … Folk gjorde det, de stod och skrek som om vi vore en sekt, det var inte klokt, berättar Jessica.
Jessica, som vid den här tiden är relativt nyanställd på huvudkontoret i Stockholm, upplever situationen som udda jämfört med vad hon är van vid. I den kultur hon jobbat i blandar man inte arbete med privatliv och hon känner att hon inte riktigt passar in i de sociala förväntningar som finns på jobbet. Det är kick offs, after works och folk hänger gärna med varandra på fritiden.
Gränsen mellan arbete och fritid är luddig. Men hon kan förstå varför.
– Människor kom från hela världen och flyttade sina liv hit. Många hade ingen att umgås med, så det blev naturligt för många att hitta vänner på jobbet, säger hon.
Peter Carlsson, företagets grundare och vd fram till november 2024, minns scenen som Jessica beskriver. Under den här tiden jobbade de mycket med att få ihop alla olika kulturer och olika förväntningar på hur en organisation ska fungera, berättar han. De försökte skapa en Northvoltkultur, med platt organisation och stort fokus på eget ansvar.
– Det jag pratade om då var syftet med det vi gör, att vi bygger en kritisk industri för omställning. Det är viktigt att komma ihåg, speciellt när det känns riktigt, jäkla tufft. Och att inte försöka lösa tio problem samtidigt. Lös problemet framför dig, stäng det och gå vidare till nästa.
Jessica säger att hon själv inte tagit så stor del i det sociala efter jobbet, hon har familjen med sig till Sverige och har inte samma behov. Dessutom är det mycket jobb. Det är långa arbetsdagar.
Hon reser mycket i arbetet, bor på hotell och kör hyrbil men det verkar inte finnas någon budget eller resepolicy. Vill man köra en Mercedes E-kaross trots att den är dyrast, så går det bra. Vill man bo på Marriott i stället för ett mellanklasshotell, så går det också bra. Jessica är ovan vid arbetsresor nästan utan arbete, där syftet tycks vara att umgås eller visa sin närvaro. Relationer tycks vara viktiga på det här företaget, säger hon. Åtminstone relationer inom företaget.
Sedan fick vi ringa dagen innan leverans och hitta på en ursäkt.
Jessica
När det kommer till kundrelationer är det annorlunda, åtminstone ibland, berättar hon. Det är en sådan press i produktionen och så mycket som krånglar att de inte alltid hinner leverera i tid. Hon berättar om gången då de låg ordentligt efter schemat och visste att de inte kunde leverera.
– Vi visste det redan på torsdagen och leveransen var på tisdag. Men på mötet med kunden samma dag säger chefen att allt går enligt plan. Sedan fick vi ringa dagen innan leverans och hitta på en ursäkt. Men kunden trodde oss inte. ”Inte en chans att ni inte kände till det där redan förra veckan”, sa de. Sedan fick vi rapportera till dem varannan dag istället för en gång i veckan.
Peter Carlsson vid kontoret i Stockholm.
Som vi berättat tidigare, har Peter Carlsson vid den här tiden även andra bekymmer med kunderna. Produktionen i Skellefteå går trögt och de stora bilkunderna vill skicka egna team till fabriken för att utvärdera arbetet och framstegen. Det stjäl tid från uppskalningen av produktionen. Men samtidigt är vissa kunder också delägare och det gör det svårare att säga nej.
– Problemet blev att säga nej när vi var försenade, vilket gjorde att de givetvis satte högre och högre tryck. Det blev ytterligare en komplexitet att hantera teamen i Skellefteå, samtidigt som man höll på med installation och upprampning, förklarar han.
Jessica har idag slutat på Northvolt. Hon säger att det även var mycket som var roligt med jobbet på företaget, inte minst att de jobbade med något nytt, för framtiden. Men det kändes oorganiserat och tidvis verkade det handla mer om att säga utåt att allt går bra, än att faktiskt få det man jobbade med att fungera. Det var ständig tidspress som ledde till slarv. När hon klagade till sina chefer, upplevde hon sig avfärdad.
– Fokusera inte på problemen, sa de. Vi fixar det sen, var inte så detaljfixerad. Men djävulen finns i detaljerna och det man inte löser nu, får man problem med sedan, säger hon.
Men på det stora hela var det ändå ett roligt jobb, tycker Jessica. Meningsfullt, så länge det varade.
– Vi var del av någonting större, så tänkte alla. Vi trodde att vi skulle bidra till en bättre värld och jag kände att det var första gången jag skulle få använda min kompetens till att få göra skillnad på riktigt.
Det misslyckade muffinsbaket
Det är dags att driftsätta Upstream i Northvolt Ett. Det är den delen av fabriken som ska producera katodmaterial till batterierna. Mikael Stenmark har många år i industrin bakom sig och har varit med om sex konkurser, men aldrig upplevt en arbetsplats som Northvolt Ett.
Det kämpade vi med ända tills vi la ner.
Mikael Stenmark
Han blir så småningom huvudskyddsombud och uttalar sig i media när det blåser kring arbetsmiljöproblem, men våren 2022 har han just börjat jobba med logistik, som materialhanterare i Downstream där batterierna sätts ihop, och blivit vald till vanligt skyddsombud. Det börjar bli en våldsam aktivitet på fabriksområdet, det både byggs och driftsätts och många anställs på kort tid.
– När jag började i februari var det jättemånga som inte hade något annat att göra än att läsa in sig på dokumentation och arbetsbeskrivningar. Det var inte så mycket produktion, men i april började det komma igång på riktigt.
Mikael Stenmark arbetade på Northvolt och blev senare huvudskyddsombud. I den rollen hade han kontakt med många olika delar av fabriken angående arbetsmiljöfrågor.
Det ryktas om att Northvolt är ivriga att driftsätta Upstream och börja tillverka katodmaterial redan till sommaren. Bland Mikaels arbetskamrater råder viss tveksamhet. Det finns många frågetecken om hur farligt det kan bli, och ingen vet ännu hur det ska fungera fullt ut, förklarar han. De ska trots allt hantera giftigt material till och från Upstreambyggnaden.
– De hade inte tänkt på kedjan av materialflödet från Upstream till Downstream. Jag konfronterade två chefer och frågade hur de tänkt sig flytta över grejer. Men ingen fattar beslut, det rinner ut i sanden.
Det visar sig också att delar av Upstream planerats på ett sätt så det skapas osunt höga temperaturer, berättar Mikael Stenmark. Som värst uppmäts mellan 45 och 48 grader i lokalen, uppe under taket. På golvet runt 34 grader. Dessutom är Upstream så ”skitigt”, alltså fullt av partiklar, när det tas i bruk att det inte går att öppna portar utan att kontaminera miljön ute, och det finns inga luftslussar i lokalen.
– Här någonstans börjar Upstreams kaos från logistiken sett. Man ska manuellt blåsa rent området. Det byggs provisoriska luftslussar. Damm och partiklar i en lokal landar ju någonstans och när du kör material kors och tvärs så hamnar det även på annat material till slut och kontaminerar det. Det kämpade vi med ända tills vi la ner.
Utsidan av upstream-byggnaden.
Det blir inte lättare av att det inte finns en tydlig organisationsstruktur vid den här tidpunkten, berättar Mikael Stenmark.
– Det var stört omöjligt att hitta vem som äger frågan. Först 2024 började det stå klart vem som har ansvar för vad. Chefen hade en "fancy" titel men det var svårt att se kopplingen mellan titel och arbetsuppgifter.
Peter Carlsson, dåvarande vd, säger att organisationer ser olika ut beroende på om produktionen är igång, eller om man befinner sig i en projektfas.
– Det fanns hela tiden både en hierarkisk organisation och projektorganisationer och det kan, speciellt när man rekryterar många, säkert kännas ostrukturerat i en sån setup, säger han.
Så småningom kommer driftsättningen igång, men att lyckas med att tillverka katodmaterial i Skellefteå ska visa sig vara betydligt svårare än företaget räknat med.
Inne i Upstream, en helt vanlig kväll 2023 jobbar "Johan". Han har snart jobbat här i ett år och de flesta skift följer samma mönster; det blir knas någonstans. Han suckar för sig själv. Upstream drog igång för över ett år sedan, men hittills har de inte fått det att fungera. På Johans avdelning får de orenheter i materialet hela tiden, vilket gör att det inte kan användas utan måste skickas som avfall. Varför är det ingen som säkert vet.
Om man bakar muffins och resultatet blir dåligt så måste man ju ändra på någonting
Johan
– Det uppstår ju någonstans på vägen. Om det kommer från maskinen, nåt rör eller koppling eller vad det är. Men ingen vill ju gå bakåt i produktionen och ta reda på var problemet börjar, utan vi kör på och det blir samma fel hela tiden, berättar han.
Johan jobbade många år i processindustrin innan han började på Northvolt, han är van vid struktur och tydlighet. Här känns det mest som att de släcker bränder. Han funderar på att sluta. Det går inte att jobba på det här sättet, känner han, det är för frustrerande.
Han spanar mot en annan del av lokalen, där det gäng som skickar material till hans avdelning arbetar. De har det inte lättare. Där jobbar de med en anläggning som är underdimensionerad och dessutom ständigt går sönder. De hänger inte med i produktionstempot och lyckas aldrig nå upp i mer än tjugo procent av kapaciteten.
– Om man bakar muffins och resultatet blir dåligt så måste man ju ändra på någonting, antingen receptet eller hur man bakar. Men så gör man inte här, här kör vi bara på, berättar Johan.
Han mejlar sin chef om att de måste gå till botten med varifrån orenheterna kommer. Först ett mejl, sedan ett till – och till sist ett direkt till Peter Carlsson. Men han får inga svar på sina frågor om varför de ska fortsätta mata ett slukhål med dyra material för lånade pengar i stället för att söka felen och göra något åt dem. Han tror det försvinner stora pengar.
– Jag sa en gång att vi kanske borde ta det fina, svindyra materialet och köra det direkt till Stena [avfallshanterare] i stället, det hade ju varit enklare.
I en annan del av Upstream jobbar ingenjören Oscar. Han har precis som Johan varit här ett år nu, men funderar också på att säga upp sig. Det är uppenbart för honom att processen måste bytas ut eller åtminstone förändras om den ska fungera, men ingen lyssnar. Vissa stunder ångrar han att han kom till Sverige.
– Men det var en gammal dröm hos mig att få jobba med något som gör skillnad, så jag kom hit, upprymd och fylld av passion, berättar han.
Väl på plats förvånas han över hur unga alla är. Många hade Northvolt som sitt första jobb efter universitetet, säger han. I sig inget fel, men det kan bli svårt att felsöka för den som helt saknar erfarenhet från industrin. På hans tidigare arbetsplatser brukade arbetsledningen lösa sådant genom att sätta rookies i samma arbetsgrupp som de erfarna, för att sprida kunskapen. Här syns cheferna knappt till på golvet.
– Jag hörde hur en del operatörer kallade arbetsledarna för Powerpoint-ingenjörer, för att de gick runt med sina datorer och pratade om problemen istället för att lösa dem, säger han.
Det är som att de levde i något jävla Barbie wonderland, där allt glänste och var fint.
Oscar
De kämpar med pulverläckor, felande recept och igenkloggade rör om och om igen. I efterhand funderar Oscar över att Upstream aldrig lyckades gå från driftsättning till produktion under hela tiden han var där. Så skulle det inte ha varit om designen fungerat, berättar han.
– Om jag vore top management skulle jag säga att allt tar för lång tid. Men de erfarna hade slutat, arbetsledarna kunde inget. Samtidigt fanns det mycket pengar och ledningen var förlåtande. Det var som ett universitetslabb där alla får misslyckas hur många gånger som helst utan konsekvenser, säger han.
Oscar säger till slut upp sig. Han har tröttnat på att stånga huvudet i väggen och försöka få cheferna att förstå att saker måste ändras om det någonsin ska komma katodmaterial ur Upstream. Han har kontaktat Peter Carlsson också, men det har inte heller lett någonstans. Oscars uppfattning är att högsta ledningen inte haft en aning om hur det faktiskt fungerat på golvet.
– Det är som att de levde i något jävla Barbie wonderland, där allt glänste och var fint. De sa ”vi är så nära” hela tiden, men allt de gjorde var att flytta fram tidsplanen.
Peter Carlsson på besök vid Northvolt Ett i december 2022.
Vd Peter Carlsson, är regelbundet ute på produktionsgolvet för att skapa sig en egen uppfattning, berättar han. Han brukar gå med produktionsledningen eller ledare för processingenjörerna.
– Jag måste lita på ledarskapet, men vill ju också få en känsla för vad som fungerar och inte på fabriksgolvet.
Det är ju inte sant.
Peter Carlsson
Tidigare vd på Northvolt
Han kan inte säkert säga om all information har nått honom. ”I vissa delar, i andra kanske inte”, som han uttrycker det. Men han anser ändå att han haft en ganska god uppfattning av vad som inte fungerat. Dels att det fanns stora problem med flaskhalsar i processerna som tog lång tid att lösa. Men även att själva problemlösningen inte fungerade optimalt.
– Det handlade om hur Västerås och Skellefteå samarbetade för att problemlösa tillsammans. Jag var bekymrad, för jag tyckte inte att det var ett riktigt sammanfogat kitt.
På redaktionen har vi haft uppgifter om att Upstream först sommaren 2024 lyckades producera en omgång katodmaterial. Nu kommer nya uppgifter inifrån fabriken. Totalt ska det ha handlat om två till tre omgångar som kunde användas till batterier. Till övriga celler användes importerat katodmaterial.
De anställdas bild av att Upstream inte fungerade, delas inte av Peter Carlsson.
– Det är ju inte sant, säger han.
De gjorde tester där produktionen kördes kontinuerligt under både en och två månader och då fungerade det, berättar Peter Carlsson. Materialet som då togs fram användes till celler, men cellerna behövde valideras under längre tid än Northvolt hade räknat med och ekonomin var svårt ansträngd. Till slut blev det ohållbart.
– Det var ledtiderna för valideringen som gjorde att vi tog beslutet att dra ner på verksamheten i Upstream och istället lösa cellproduktionen. Men att vi inte har producerat katodmaterial i Upstream är ju i sig en osanning.
Nytt material av gammalt
Om Upstream varit det ena benet av ”världens grönaste batteri”, så är Revolt det andra. Det är här som gammalt batterimaterial ska återuppstå som nästan jungfruligt material till nya batterier. Här jobbar Kim under 2023. En erfaren specialistingenjör med väldigt lång erfarenhet av just den här typen av arbete i industrin.
Han lockades av löftena om en platt hierarki och spännande utmaningar i en framtidsindustri. Men det blev inte som han tänkt sig. Det är en milsvid skillnad mellan Northvolts ambitioner och den design de faktiskt jobbar med, som han ser det. I marknadsföringen säger Northvolt att hälften av katodmaterialet i Upstream ska komma från återvinning ur batterier år 2030. Kim skrattar kort.
– De säger att de ska återvinna över 90 procent av materialet ur batterierna, men det är löjligt. Kanske 65 till 70 procent, det är snittet globalt och det är rimligt.
I industriell skala blir den här processen farlig och kan orsaka bränder och explosioner.
Kim
Precis som i Upstream producerar Revolt orent material och den design som Northvolt valt är dyr, ineffektiv och farlig, anser Kim. Han förvånas över Northvolts val av design för Revolt, att de delvis använder gamla metoder, som enligt honom redan övergetts av stora delar av industrin.
Han förklarar att det i en del av processen ska återvinnas koppar från den svarta massa som de urladdade batterierna malts ner till. Men järn fastnar på kopparen, som blir oren. Det är en usel metod, anser Kim, dessutom gammelmodig. Sedan är det säkerhetsriskerna. Processen har fungerat i anläggningen i Västerås, men det är ingen garanti för att den fungerar i Revolt, förklarar Kim.
– I industriell skala kan den här processen bli farlig och kan orsaka bränder och explosioner. När du skalar upp en process är det många saker som kan gå fel.
Han upplever det saknas relevant industrierfarenhet och kunskaper om uppskalning i ledningen.
Kim börjar prata öppet om problemen och föreslår förändringar, först till sin chef, sen till chefens chef. Men enligt honom får han ingen respons. Då vänder han sig till företagets visselblåsarfunktion. Det handlar trots allt inte bara om att utvinna ett så rent material som möjligt till rimlig kostnad, säger han, utan även om säkerhetsrisken i lokalerna, som han nu anser är onödigt hög.
Larmen ger inte effekt. Sedan får han sparken. Han får veta att det beror på att han inte passar in. Innan han slutar mejlar han Peter Carlsson, men vet fortfarande inte om han läst mejlet.
Emma Nehrenheim, chef för Revolt och miljöansvarig på Northvolt.
Emma Nehrenheim var chef på Revolt och vi får en del svar av henne per mejl. Hon säger att de fick återvinningsprocessen att fungera i både Labs och på Revoltfabriken i Skellefteå. De ska ha fått fram en produkt som uppfyllde kraven för batterikvalitet och som matchade kvaliteten på material av jungfrulig batterikvalitet. Och detta material ska ha producerats vid Revolt Ett. Enligt henne levererades mer än 150 ton nickel-, kobolt- och mangansulfater och 10 ton litiumhydroxid. Det är ett mellansteg som måste genomgå fler processer för att kunna användas i batteriet.
Norran har frågat om när processen fungerade utan problem i Revolt Ett utan att få något svar. Vi har heller inte fått något tydligt svar på om de verkligen lyckats återvinna 90 procent av materialet. Bara att de uppnådde förväntad återvinningsgrad.
Men Emma Nehrenheim kallar Revolt-processerna banbrytande och att de uppnådde några av de bästa prestandamåtten i branschen.
– Den har låg kemikalieförbrukning, en mycket hög återvinningsgrad och betydligt färre biprodukter jämfört med klassiska återvinningsmetoder, säger hon.
Hon medger samtidigt att de hade vissa blandningsproblem i tankarna, vilket ingenjörerna lyckades åtgärda.
Emma Nehrenheim säger att Northvolt inte hanterade klagomål och larm annorlunda än andra företag.
– Chefer får information som rör deras respektive team, de förväntas sedan rapportera tillbaka hur man agerat, säger hon.
Enligt henne designades och utvärderades anläggningen noggrant flera gånger – internt och av experter – för att bedöma explosionsrisker.
– Alla nödvändiga säkerhetsåtgärder och överväganden togs i beaktande under design och drift, skriver hon.
Under tiden som Johan, Oscar och Kim har fokuserat på att stångas med processer och maskiner, har Northvolt fortsatt sin expansion och nya byggnader dyker upp på fabriksområdet. Samtidigt var det länge sedan de fick in några nya pengar och försöken att få igång produktionen är dyr. I Upstream måste de fortsätta köpa in färdigt katodmaterial från Kina för att alls ha något att leverera vidare till Downstream, där batterierna sätts ihop.
Anmälningar om händelser och tillbud börjar droppa in hos Arbetsmiljöverket, men än så länge är det ingen som talar om arbetsmiljöproblem öppet i media. Inte förrän i november 2023. Då händer det som inte får hända.
En sen kväll den fjärde november kliver en ung man in i Downstreambyggnaden. Han är 25 år och har flyttat till Sverige från Grekland för att jobba på Northvolt. Den här kvällen har han tagit på sig ett extrapass och ska nu rengöra filter i en maskin som samlar upp material och partiklar från produktionen. Han bär skyddskläder mot kemikalier.
Vad mannen inte vet är att det är ett riskområde. Om fel utrustning eller arbetsmetod används kan det ske en explosion. Han borde bära andra skyddskläder som skyddar mot brand. Men det vet han inte, och ingen annan heller, eftersom det inte står i riskbedömningen.
– Maskinen var inte korrekt märkt. Den hade dessutom en olycklig konstruktion som gjorde att aluminium maldes till pulver och det var aluminium som exploderade, berättar Mikael Stenmark, dåvarande huvudskyddsombud.
Den tragiska explosionen 4 november kan fortfarande få konsekvenser för Northvolts ledning.
Explosionen gör mannens skyddskläder till en dödsfälla och han förs svårt brännskadad till sjukhus. Den 15 december avlider han av sina skador. Dagen innan har en annan dödsolycka skett på fabriksområdet. Två personer som jobbar åt en underentreprenör får ett kranstativ över sig när de monterar ett väderskydd. Den ene blir av med sin arm, den andre avlider direkt.
– Vi samlas nu i sorg. Situationen är förkrossande, och vi arbetar nu timma för timma med att hjälpa varandra genom detta, skriver Peter Carlsson till medierna efter beskedet.
Men när journalister beger sig till fabriken för att prata med de anställda, möts de av tystnad. De flesta går förbi reportrarna, eller säger att företagets policy är att inte prata med medier.
Hösten och vintern 2023 ska de egentligen vara igång på riktigt med produktionen, men dras med förseningar. Problemen hopar sig. Samtidigt fortsätter expansionen.
Såhär såg fabriksområdet i tyska Heide ut i juni 2024.
Parallellt med alla projekt som bolaget tidigare har gett sig in i, fortskrider planerna på fabriken Drei i Heide i Tyskland. Nu offentliggörs även planerna på ytterligare en fabrik, den här gången i Kanada.
Där fabriken i Kanada skulle ligga syns knappt att något hänt med marken i juni 2024.
Medan Northvolt expanderar och de svarta olycksrubrikerna pryder löpsedlarna i december 2023, har Dagens Industri fått tag i en hemlig delårsrapport. Artikeln med rubriken ”Northvolts hemliga skräcksiffror”, visar skenande kostnader, knappt några intäkter och en förlamande låg produktionstakt.
Men Peter Carlsson har en plan. Han kallar bolagets usla siffror för ”dyra läropengar”, i en intervju med tidningen. Men han säger också att bolaget inte riskerar en likviditetskris kommande år, eftersom bolaget ”är på väg att signera ytterligare ett finansieringspaket som ska kommuniceras inom kort”.
När det passerades, så förstod man: nu är det en tidsfråga.
Mikael Stenmark
Logistikansvarig
Det ska dröja ett par veckor innan det når offentligheten, men i slutet av året vet Peter Carlsson att Northvolt håller på att säkra ”det största gröna lånet hittills i Europa”. Hela 23 banker och institutioner ska låna ut fem miljarder dollar, cirka 50 miljarder svenska kronor. Vad han inte vet är att pengarna aldrig kommer att betalas ut. Och att det finns de som börjat tvivla på batterisagan.
Mikael Stenmark har mycket att säga om tiden på Northvolt, både positiva och negativa. Han kan tänka sig att jobba där igen.
I slutet av 2023 har Mikael Stenmark jobbat i nästan två år på Northvolt och hunnit bli huvudskyddsombud. Han har en annan känsla för framtiden än Peter Carlsson ger uttryck för.
– Det fanns ett slutdatum hösten 2023, när de måste vara igång. När det passerades, så förstod man: nu är det en tidsfråga.
Under 2022 och 2023 har Northvolt byggt klart första delen av fabriken i Skellefteå och även börjat bygga ut den. De har storslagna planer på fabriker i både Europa och Nordamerika och en orderstock på 50 miljarder dollar. Men de har problem att återvinna rent batterimaterial på Revolt, kan inte tillverka eget katodmaterial och därmed gör de inte vad de utgett sig för att göra. Anställda vittnar om processer och maskiner som inte fungerar, om kaos. De ekonomiska siffrorna är katastrofala och fabriken i Skellefteå har i slutet av året endast två miljarder kvar i kassan för att lösa produktionsproblemen. Och situationen kommer snart att bli mycket, mycket värre.
Nästa del: Vägen mot undergången och de svarta rubrikerna
Granskningen
Med hjälp av drygt 20 källor med god insyn, varav flera vill vara anonyma av rädsla för att inte få jobb i framtiden, samt dokumentation målas en bild upp av vad som egentligen hände på fabriken i Skellefteå. Vi har gjort långa intervjuer med flera av källorna och haft upprepad kontakt med dem. Uppgifterna i artiklarna bekräftas av flera personer och visar på olika mönster vi har försökt skildra.
Vi har för denna reportageserie även sökt några tidigare cheferna för Northvolt Ett för kommentarer. Fabrikschef Fredrik Hedlund har avböjt medverkan. Fabrikschef Mark Duchesne har gjort sig oanträffbar efter förfrågan. Vi har även mejlat frågor till Maria Åstrand, chef för Upstream, men inte fått svar. Emma Nehrenheim, chef för Revolt och miljöansvarig, har svarat på några frågor men vi saknar några svar. För många av frågorna skulle det ha varit bättre att få svar från dessa personer som jobbat närmast verksamheten.