Pappa Irving och Nikolaj en kort tid efter att han hämtats från barnhemmet i Pleven.
Pleven, Bulgarien. 16 februari 1995. En liten pojke har just kommit till världen. Han ska heta Nikolaj, döpt efter sin pappa. Tonårssystrarna Desislava och Karolina hinner förstå att deras mamma fött ett syskon. Men de får aldrig se honom, och egentligen ska de inte ens veta att han finns.
Det kommer att dröja nästan 30 år innan de hittar varandra.
Nikolaj Grönlund skruvar lite lätt på sig i stolen vid köksbordet i nya lägenheten i Piteå. Han har haft svårt att sortera tankarna.
För en vecka sedan satt han på ett flyg mot Malmö för att möta upp sina systrar och deras familjer.
S y s t r a r.
Märkligt att säga för någon som är ensambarn, konstaterar Nikolaj.
Det är ett drygt år sedan som de fick kontakt för första gången. Året dessförinnan hade Nikolaj gjort ett DNA-test. Inte så mycket för att han haft någon stark längtan efter att veta mer om sitt ursprung. Han har aldrig känt sig rotlös.
– Jag har ju alltid vetat om att jag är adopterad. Mina föräldrar har varit väldigt noga med att berätta, jag tror mamma sa att typ när jag var tre så började de prata om det. Det är klart att jag har tänkt på det, men det har inte varit något ont i det. Jag har haft en bra och stabil uppväxt, säger Nikolaj.
Det var någon som brydde sig på riktigt.
Han reflekterade inte så mycket innan han skickade iväg testet. Han skulle inte bli besviken om det inte resulterade i något, men visst vore det häftig om det gjorde det.
Men efter topsningen blev det tyst. Länge.
– Jag skickade in det och det var ganska dött egentligen.
Det har inte varit något ont i det. Jag har haft en bra och stabil uppväxt.
Nikolaj Grönlund om att växa upp som adopterad.
Ett helt år gick. Nikolaj satt på jobbet när det plingade till i telefonen. Från skärmen lyste siffrorna: 25.
En tjugofemprocentig matchning.
Halvsyskon.
– Jag köpte det inte, trots att hon hade samma efternamn som min biologiska mamma i dokumenten. Jag vet inte om jag inte riktigt ville acceptera det. Men det var min halvsyster, säger Nikolaj.
De visste bara att någonstans ute i världen fanns det ett syskon.
Nikolaj Grönlund
Systern Desislava tog kontakt – på tyska. Kanske bidrog det till förnekelsen, eftersom Nikolaj visste att han adopterats från Bulgarien.
– Hon berättade att hennes dotter sett på TikTok att man kunde göra ett sånt DNA-test. Och du vet, de visste ju om att vår mamma hade adopterat bort mig, men de visste inte vem eller var jag var. De visste bara att någonstans ute i världen fanns det ett syskon. Så det var jättestort för dem när vi hittade varandra, säger Nikolaj.
Karolina, Nikolaj och Desislava.
Själv visste han inget mer än sin biologiska mammas namn och att han föddes i Pleven.
90-talets Bulgarien var hårt. Sovjet hade fallit och tiden med utveckling av flerpartisystem och marknadsekonomi var turbulent. Kriserna avlöste varandra, folk svälte.
Nikolajs biologiska mamma hade ingen möjlighet att ta hand om ett barn till och omedelbart efter födseln kom han till ett barnhem. Där blev han kvar tills att mamma Anna och pappa Irving hämtade honom till Älvsbyn, tio dagar innan hans tvåårsdag.
Nikolaj Grönlund i sin lekhage på barnhemmet i Pleven.
Då pratade han inte, kunde inte gå och vägde bara sju kilo.
– Jag var undernärd och understimulerad. Varje barn hade en varsin säng och en liten fyrkant där vi var hela dagarna. Det är sjukt, men någonstans i mitt huvud kan jag typ minnas det där bruna skinnunderlaget, säger Nikolaj och visar upp ett foto från den kvadratiska lekhagen, som var mer av en förvaring.
Han har fått återberättat för sig hur han reagerade när föräldrarna hämtade honom.
– Jag uttryckte ingenting. Jag grät inte, inga aggressioner, skrattade inte. Ända fram tills mamma bytte den första blöjan. Då bröt jag ihop. På barnhemmet var det inte så mycket känslor, har jag förstått. Det gick på automatik. Någon lyfte upp ungen, skickade vidare, blöjan byttes, tillbaks till spjälsängen. Men mamma gjorde det med kärlek. Det var någon som brydde sig på riktigt, säger Nikolaj.
Hela familjen Grönlund.
Efter att Nikolaj fått kontakt med sina systrar, som lämnat Bulgarien för Tyskland och Danmark, höll de tät kontakt ända fram till att de möttes i Malmö.
– Först pratade vi om allt över text och lärde känna varandra. Sen med tiden blev det mer och mer alldagligt syskonsnack. Det var väldigt intensivt först, de var typ så: "Hallå, du har varit borta i 30 år och nu har du inte svarat mig på två dagar – du får inte försvinna igen", berättar Nikolaj och ler.
När de träffades i verkligheten var det som att en pusselbit föll på plats, säger Nikolaj.
– Det är ganska häftigt hur mycket likheter det kan finnas när vi levt så olika liv. Jag har alltid fått höra att jag pratar mycket, men när vi träffades så hade jag inte en syl i vädret. Och när jag koncentrerar mig har jag alltid tungan lite ute. De såg det och berättade direkt att vår mamma alltid gjorde så.
På en restaurang i Malmö fick Nikolaj träffa både systrarna och deras familjer.
De har också berättat för honom att namnet Nikolaj kommer från hans biologiska pappa.
– Vi har faktiskt haft lite kontakt på Facebook. Jag la till honom, men först så blockade han mig. Sen efter ett tag tog han bort det och började skriva jättemycket. Men jag vet inte om jag vill ha så mycket kontakt. Han var inte en så bra person, behandlade kanske inte min mamma så bra, säger Nikolaj.
Om deras mamma har Desislava och Karolina berättat mycket. Om hur hon gjorde allt vad hon kunde för sina barn.
– Hon var en jävla kämpe verkar det som. Att adoptera bort mig tog superhårt på henne, hon mådde dåligt över det för resten av sitt liv.
Det är ganska häftigt hur mycket likheter det kan finnas.
Nikolaj Grönlund om mötet med sina systrar.
Hon gick bort 2007, långt innan Nikolaj hade en tanke på att ta reda på mer om sitt ursprung.
– Det känns jättesynd att jag aldrig fick träffa henne. Kanske framför allt för hennes skull. Jag hade velat berätta för henne att allt gick bra. Hon var ju olyckligt ovetande när hon dog, säger Nikolaj.
När vi träffas har det bara gått en vecka sedan mötet med systrarna och syskonbarnen, men planer för nästa har redan påbörjats.
– Jag har en idé om att kanske flyga ner till Bulgarien redan i sommar för att se mig omkring. Och då får de följa med såklart och visa mig runt. Jag vill se Pleven, jag vill se var min systrar växte upp och var min mormor och morfar bodde. Sen får jag ta dem hit till Piteå och Älvsbyn, säger Nikolaj.