Det är en gråmulen lördagseftermiddag när vi möts upp i Kåge småbåtshamn. Sjöräddningsbåten Rescue Vitstjärna ligger förtöjd vid bryggan på sin vanliga plats och förberedelserna inför dagens övning pågår för fullt.
– Det bästa med att vara med i Sjöräddningen är all lärdom man får och allt man får vara med om. Man får gå utbildningar och ytterst handlar det om att rädda liv, säger John Edlund, som varit med som besättningsman i två år.
Har du varit med om något livräddande uppdrag?
– Nej, men i fjol var jag med när vi fick hämta upp en kille som fått motorstopp, han blev glad när vi kom. Det var mobilen som räddade honom, han hade ett vattentätt skal och kunde ringa efter hjälp.
Sjöräddningssällskapet, SSRS, har haft en station i Skellefteå sedan 2006 och allt arbete sker ideellt. Syftet med verksamheten är att rädda liv till havs och de samarbetar ofta med blåljuspersonal vid larm. Förutom i Kåge har SSRS även en brygga i Kurjoviken och totalt ingår 12 personer i jourbesättningen. De har ett stort distrikt och åker ut på larm från Sikeå i söder till Pite-Rönnskär i norr.
Alla som är med har annan sysselsättning vid sidan av, en är sjuksköterska, en annan byggnadsarbetare, en tredje pluggar. Gemensamt är en vilja att hjälpa till och ett intresse för båtliv. De väljer själva när de har jour, men ambitionen är att täcka upp dygnets alla timmar under sommarhalvåret. Det går dock inte alltid ihop.
Det är viktigt att vi har bra beredskap om något skulle hända.
Andreas Stenlund
Stationsledare
– Vi skulle behöva vara dubbelt så många. Det är svårt att få ihop bemanningen med så få personer och det sliter på de som är med. Vi vill gärna att folk som är intresserade hör av sig till oss, säger Andreas Stenlund, stationsledare.
– Det har hänt att vi tvingats stänga stationen. Ibland har vi besättningsmän men inte befälhavare och det måste man alltid ha. Läget är allvarligt, säger skepparen Jan-Egil Hemfjäll, som ursprungligen kommer från Storuman.
Han har varit med i Sjöräddningssällskapet som frivillig sedan han flyttade till Skellefteå för 11-12 år sedan.
– Vi har en väldigt fin gemenskap. Man lär känna varann bra och det är alltid roligt att träffas, säger han och får medhåll av Heléne Lundmark, som varit med som frivillig i 7-8 år.
– Jag är hundförare och skulle utbilda min hund till sjöräddningshund och sedan blev jag kvar. Det är ett härligt gäng och man lär sig mycket, säger Heléne, som är ensam tjej i besättningen.
Vi skulle gärna få in fler tjejer, det hade varit roligt.
Heléne Lundmark
Sjöräddningssällskapet
Varför tror du att det är så få kvinnor med?
– Många tror nog att man måste kunna en massa men så är det inte. Det räcker att man är simkunnig och intresserad, resten får man lära sig. Vi skulle gärna få in fler tjejer, det hade varit roligt.
Varje vecka träffas Sjöräddningssällskapets frivilliga för att öva på olika moment. Den här gången handlar det om en gemensam övning med Sjöfartsverket, som med vissa intervall behöver träna på räddningsinsatser till havs. Rescue Vitstjärna lämnar Kåge hamn bakom sig och sätter kurs mot Finnhällan, där den pensionerade polisen Lars Karlsson har förberett dagens övning.
En bit ut till havs syns räddningsflotten som en orange prick som guppar på de höga vågorna. När vi närmar oss Finnhällan dyker en räddningshelikopter upp och cirkulerar ett par varv runt övningsområdet innan den landar i gräset vid sommarstugorna.
Utrustade med hjälm och torrdräkt åker besättningen från SSRS i en mindre båt in mot land för att få en säkerhetsgenomgång av personalen från Sjöfartsverket. När helikoptern är i gång är det svårt att kommunicera så alla behöver veta i förväg hur det går till och vad man ska tänka på. Planen är att tre personer ska räddas från flotten och två ska ligga i vattnet.
– Vi har få partners som vi kan träna tillsammans med så vi är jätteglada över samarbetet med Sjöräddningen. De kommer ofta först ut på larm och deras verksamhet är otroligt viktig, säger Rami Rundgren, pilot på Sjöfartsverket.
Det är trångt på flotten där vi ligger och efter en stund ser vi helikoptern närma sig och en vinsch firas ner mot vattnet. Snart är ytbärgaren Niklas Emmelkamp på väg ner mot vattnet och flotten. En efter en hissas de ”nödställda” upp mot helikoptern, där vinschopertören Kenth Jönsson tar emot. Det hela går snabbt och smidigt.
– Det var roligt, lite nervöst innan när man var där nere på flotten men det gick bra. Det är nyttigt att få prova på så man vet hur det kan vara om det blir skarpt läge, säger John Edlund.
Passagerarna från flotten lämnas av och helikoptern lyfter igen. Vinden från rotorbladen rör upp vågor och får buskar och träd att huka sig. En bit från flotten ligger Andreas Stenlund och Emil Lundqvist och flyter i vattnet, nu är det deras tur att ”räddas”. Kenth Jönsson och Niklas Emmelkamp gör tummen upp till varann innan Niklas åter igen beger sig ner mot vattnet. Helikoptern är utrustad med flera kameror och på en skärm kan vi följa hans färd ner mot ytan och sedan upp igen.
När både Emil och Andreas tagit plats i helikoptern är det dags att landa och avrunda den gemensamma övningen. Andreas, Emil och John hänger de våta torrdräkterna upp och ner i kajutan och hjälps åt att ta upp ankaret. Heléne håller koll på radarn och Jan-Egil påbörjar färden tillbaka mot Kåge småtbåtsham.
Det var en upplevelse att bli upphissad till helikoptern.
Emil Lundqvist
Sjöräddningssällskapet
När vi närmar oss land anropar han Sjö- och flygräddningscentralen, JRCC, i Göteborg för att meddela att övningen är avslutad och att allt gått bra.
– De har koll på allt som sker, när det kommer larm till havs. Vi har alltid kontakt före och efter övningar, berättar Jan-Egil.
Hur många larm har ni varit ute på i sommar?
– Vi har åkt ut i snitt 1-1,5 gånger i veckan, men tack och lov har det inte hänt något dramatiskt. Men om det kommer ett larm så ska vi ju kunna åka ut inom 15 minuter. Det är viktigt att vi har bra beredskap om något skulle hända, säger Andreas.
Klockan närmar sig 18.00 när Rescue Vitstjärna lägger till på sin vanliga plats. Här kommer hon att ligga några veckor till. När säsongen avslutats i oktober tas båten upp och körs till Kurjoviken för service och genomgång för att vara i bra skick till nästa års båtsäsong.
– Tack för idag, vi ses! säger Andreas och vinkar mot Jan-Egil, som är kvar ombord, innan han tar motorcykeln tillbaka mot stan.
Sjöräddningssällskapet
Sjöräddningssällskapet har 74 räddningsstationer och 270 räddningsenheter längs Sveriges kuster och största sjöar.
2 500 frivilliga sjöräddare ingår i jourverksamheten. Inom 15 minuter är räddningen på väg när larmet går.
Verksamheten har funnits sedan 1907 syftet är att rädda liv. SSRS finansieras av gåvor, donationer och medlemsintäkter.
Första året som frivillig är man elev. Man får sedan utbilda sig för att året därpå bli besättningsman. För att bli skeppare krävs flera års utbildning. Det handlar bland annat om att hantera kritiska situationer, navigera i olika farvatten och väderförhållanden, manövrera olika båttyper, utföra grundläggande sjukvård och möta människor i kris.
I Skellefteå har SSRS verksamhet i Kåge och Kurjoviken och totalt ingår 12 personer i jourbesättningen.
Källa: Sjöräddningssällskapet