Mikael Olofsson utanför sin gårdsbutik Lill-Einars där kött från gården säljs. Butiken är döpt efter lanthandeln Einars i samma by som lades ner 1976. ”Allt från unit till saffran hade de där” berättar Mikael.
Mikael Olofsson på Renbergsvattnets Lantbruk är en av dem som har tänkt till kring frågan om försörjningsberedskap. Han står utanför sin gårdsbutik Lill-Einars där kött från gården säljs. Butiken är döpt efter lanthandeln Einars i samma by, som lades ner 1976.
– Allt från unit till saffran hade de där, berättar Mikael.
Det är på slingriga grusvägar det bär till den lilla byn utanför Burträsk. Medan jag väntar på mitt möte hör jag fågelsång och ser hur solen nästan vill kika igenom molntäcket som lagt sig denna dag. Mikael Olofsson kommer snabbt rullandes på sin traktor. Han hälsar på mig med ett fast handslag och en vaken blick. Innan han börjar visa mig runt pratar han med sin kollega Fredrik Lundström om var några pallar med gräsfrö ska ställas.
Renbergsvattnet är en KRAV-certifierad gård med både kött-, mjölk- och spannmålsproduktion och precis 200 djur i dagsläget. Korna går ute på bete fyra månader om året. När jag besöker gården är det snart dags för dörrarna till betet att öppnas. De 66 mjölkkorna får då gå in och ut som de vill och mjölkas när det känner för det, 2–4 gånger per dygn.
– Systemet bygger på att det står en ko i roboten dygnet runt, även på natten, förklarar Mikael.
De är ju ett levande lager. Här har vi 100 000 veckoportioner kött om man går efter Livsmedelsverkets rekommendationer.
Mikael Olofsson
Korna väljer själva när de vill gå in i mjölkroboten för att bli mjölkade. Mjölken skickas till Norrmejerier i Umeå och hämtas varannan dag.
Att vara just ekobönder har stor effekt på gårdens lönsamhet. I november 2022 kunde Norran rapportera om att ekobönderna hade svårt att få ihop det ekonomiskt. Många konsumenter valde bort ekomjölken till följd av de stigande matpriserna. Överskottet på ekomjölk gjorde att vissa gårdar valde att lägga om till konventionell mjölkproduktion – men inte Renbergsvattnets Lantbruk. Nu är det tvärtom underskott.
– Det är trender som kommer och går lite grann. Men vi tycker att det funkar ganska bra. Det kostar ju mer, så det är ju en ekonomisk fråga för att få det här att gå runt.
I ladugården finns en ryktborste som både gör korna rena och kliar skönt.
Med en farmartank diesel på 5 kubik, eget vatten och möjlighet att koppla upp en traktor som reserv-el anser Mikael att gården är rätt så bra rustad för en kris. Det är framför allt diesel, gödsel och kraftfoderleveransen en gång i månaden de behöver utifrån.
Livsmedelsföretagen kom i mars i år ut med sin rapport Recept för resiliens. Där framkommer det att överskott av produktion är det viktigaste för en stark försörjningsberedskap. Då blir det lätt att ställa om för att täcka närområdets behov vid en kris. Renbergsvattnets Lantbruk säljer 4–5 långtradare eller ca 250 ton spannmål per år till Lantmännen, utöver det de själva använder på gården. Deras produktion blir djurfoder. Den korta säsongen här i Norrland gör det mycket svårt att odla spannmål till mat. Genom djuren kan marken alltså indirekt nyttjas till livsmedel.
– De är ju ett levande lager. Här har vi 100 000 veckoportioner kött om man går efter Livsmedelsverkets rekommendationer, säger Mikael och pekar ut över sina djur.
Den där svartvita, hon vill alltid vara med. Ja, ska du få vara med på bild?
Mikael Olofsson
Mikael anser inte att gården har fått mycket stöd från myndigheterna för att rusta sig. Lite har hunnit hända i praktiken. Däremot ser han positivt på framtiden.
– Jag tror att det kommer hända saker framöver, det måste det ju göra.
Djuren har fri tillgång på ensilage och får en begränsad mängd kraftfoder i foderautomater och i mjölkroboten. Samtliga djur på gården går lösa.
Korna väljer själva när de vill gå in i mjölkroboten för att bli mjölkade. Mjölken skickas till Norrmejerier i Umeå och hämtas varannan dag.
Mikael visar mig runt på gården. Kalvstallet, stallet med kvigor på ena sidan och stutar på andra och så stallet med mjölkkorna. Vi går längs väggen, genom kornas ensilage. Det känns mjukt under stövlarna. Hundskall hörs inifrån fikarummet. Djurskötaren Lena håller på att ströa upp till djuren lite längre in i stallet. Här stannar vi till och jag tar några bilder. En nyfiken ko kommer snabbt fram.
– Den där svartvita, hon vill alltid vara med. Ja, ska du få vara med på bild?
Mikael kliar kon bakom örat och pratar lite med henne. När jag vänder mig om och sträcker fram handen skyggar några andra kor. Samtidigt känner jag hur någon smakar på min kameraväska. Sedan får jag ett ryck i hårtofsen. Både jag och Mikael skrattar.
– Det är otroligt vilken stor skillnad det kan vara på dem. Det här är en som alltid kommer fram.
Vissa av korna är mer sällskapliga än andra och vill gärna bli kliade.
I rapporten från Livsmedelsföretagen framkommer att nationella lager av insatsvaror som drivmedel och spannmål är nödvändigt. Det säkerställer att produktionen kan fortsätta även om importen av sådana varor försvåras. Sverige ska enligt avtal med International Energy Agency ha lager av drivmedel för att klara 90 dagar utan import. Energimyndigheten ansvarar för att detta följs.
Jordbruksverket gav i mars i år ett förslag till regeringen om att starta lager av spannmål för livsmedelskonsumtion samt några insatsvaror som krävs för fortsatt produktion på jordbruken. Lagren skulle vara utspridda på gårdar över hela landet. Nu måste regeringen fatta beslut om huruvida förslaget ska genomföras eller inte.
Däremot är det många livsmedel som vi inte kan producera i Sverige. Därför måste staten även arbeta för att stärka handelsavtalen, framför allt inom EU, enligt rapporten.
Fredrik Lundström (till vänster) och Mikael Olofsson driver Renbergsvattnets Lantbruk AB ihop. Även Lena Löfvenius jobbar på gården som djurskötare på heltid.
I ladugården finns en ryktborste som både gör korna rena och kliar skönt.
Samtidigt är svenskt jordbruk i en prövande tid där många gårdar har dålig lönsamhet. Antalet mjölkkor har sedan år 2000 minskat med 32 procent. Jordbruksföretag med mjölkkor har de senaste åren minskat med ungefär 5 procent årligen enligt Jordbruksverket.
Renbergsvattnets Lantbruk är en ganska genomsnittlig svensk gård i storlek, och här uppe är det svårt att expandera gårdarna i och med de stora avstånden mellan markerna och de små, mindre bördiga fälten. Ukrainas utspridda livsmedelsproduktion har gjort det svårare för Ryssland att slå ut den. Därför är det viktigt att bevara gårdarna även här i Norrland om Sverige skulle hamna i en liknande situation.
– Du saknar inte kon förrän båset är tomt, det är ju verkligen så, säger Mikael.
Dessutom är det viktigt ur ett miljöperspektiv att bevara våra öppna landskap för den biologiska mångfaldens skull. Så vad kan man som konsument göra då? Mikael har ett tydligt svar:
– Handla svenskt! Och sätta sig in i frågorna, det är väl nästan det viktigaste. Vad är det vi äter för någonting? Maten är ju så anonymiserad idag. Det är få som vet vad som är i förpackningarna.
Fredrik Lundström (till vänster) och Mikael Olofsson driver Renbergsvattnets Lantbruk AB ihop. Även Lena Löfvenius jobbar på gården som djurskötare på heltid.
När det blivit dags att lämna gården går vi igenom fikarummet för att komma ut. Där sitter Lena och äter lunch. Hennes två hundar sitter vid hennes sida. Det var de vi hörde tidigare från ladugården. Jag frågar vad den stora gråa heter. ”Rex!” svarar Lena. Hunden tittar glatt upp i hopp om att få smaka av sin matte. Jag och Mikael går ut på gårdsplanen. Där får jag samma fasta handslag och vi säger hej då innan han går tillbaka in i ladugården. Tillbaka till jobbet som håller Sveriges folk mätta. I alla tider.
Djuren har fri tillgång på ensilage och får en begränsad mängd kraftfoder i foderautomater och i mjölkroboten. Samtliga djur på gården går lösa.