Precis som på VM förra året var Jonna Sundling i en klass för sig. Den regerande världsmästaren krossade allt motstånd när hon vann finalen i utklassningsstil – nästan tre sekunder före närmast jagande, silvermedaljören Maja Dahlqvist. I Sverige satt sambon Anton Olofsson och följde hennes väg till guldet på jobbet.
– Jag gjorde samma sak på VM i fjol och det var ett vinnande koncept som fungerade. En favorit i repris, säger Anton.
Naturligtvis har han en hel del lovord att strössla över Jonna.
– Det är otroligt imponerande – hon är så jäkla stark. Det är en sak att vinna, men det var inget snack den här gången.
Hur var hon före tävlingen?
– Jag snackade med henne under hennes kväll innan loppet. Hon var som alltid ödmjuk och det är inget "Jäklar vad taggad jag är” och hej och hå. Mer att hon hoppades att det skulle gå bra. Men vi försökte prata om annat och avdramatisera.
Kände du direkt på prologen att det skulle gå vägen?
– Det skulle jag vilja säga. Det var ju ovanligt stora differenser och då förstod jag att formen var bra. Jag har ju pratat med henne under uppladdningslägrena och när de kommit till Kina. Hon brukar alltid säga att det känns segt på intervallpassen när hon är på världscupen – men vinner ändå. Nu har hon sagt att det känts bra på de passen också och då förstår jag att hon har känt sig bra. Och i prologen såg man att materialet också var bra – så känslan fanns där direkt.
Han har naturligtvis hunnit prata med guldvinnaren också.
– Jag pratade med henne alldeles nyss. Då var hon på väg ner från station till OS-byn. När hon satte sig på bussen så bröts det – men vi hann prata i fem-tio minuter och hon var väldigt nöjd men ganska slutkörd också.
Du hann säga grattis i alla fall?
– Jo, det hann jag, säger han och skrattar.
Jonna har också fler lopp kvar. Det kan bli fler medaljer – ja, till och med fler guld. Sverige, där Jonna förmodligen bildar lag med silvermedaljören Maja Dahlqvist, är stora favoriter i sprintstafetten.
– Sedan blir det spännande om hon får köra den andra stafetten på lördag. Det är ju riktigt stort med en stafett. I sprintstafetten är de stora favoriter till att vinna guldet – men man måste ju göra det också. Dessutom går det i en annan stil, klassiskt. Man får hålla tummarna för fler medaljer.