Bröderna Forsfjäll, Zeb och Måns, som båda opererat en axel, fick förra året vinna SM-guld tillsammans.
Han sitter uppe på läktarplats med vänsterarmen i en mitella. Zeb Forsfjäll bjuder på ett litet leende samtidigt som det syns på honom att smärtan hela tiden finns där.
– Jag opererades i måndags förra veckan. Från början hade jag jätteont, det var tuffa dagar....
– Men nu är det väl lite bättre, men det har som sagt varit väldigt ont, och jag sover fortfarande sittandes i sängen, fortsätter Zeb.
Oj, det låter jobbigt?
– Jo, det tar på. Men det går som sagt åt rätt håll.
Men det jobbigaste för den talangfulle centern är trots allt inte den fysiska smärtan. Det är istället att han tvingas vara på sidan av isen nu när våren kommit.
– Det här är ju roligaste tiden på hela året, så det är såklart väldigt tråkigt. Det är ju det här man spelar för hela säsongen, så att inte få chansen att spela just nu är grymt tråkigt.
När nyheten kom att Zeb skulle opereras och missa resten av säsongen var AIK:s ledarteam tydliga med att det var det bästa för hans framtid.
– Jag kunde till sist inte ge hundra procent på isen. Kroppen sa helt enkelt ifrån och då var det bästa för mig att göra den här operationen, berättar Zeb.
Hur länge spelade du med axelproblem?
– Det var ett tag, men efter några småsmällar så blev det värre och värre på slutet, vilket ledde till att problemen blev för stora.
Zeb är nu den andra i brödraskaran som tvingats operera en axel i och med att storebror Måns, som i kvartsfinalen matchats sparsamt, gjorde ett ingrepp under förra året.
Axelproblem, är det något som går i familjen?
– Alltså, jag vet inte. Vi är väl dåligt byggda eller nåt i den stilen, svarar Zeb skämtsamt.
Hur ser din egen prognos ut?
– Det blir fem månaders rehab, och om allt går som det är tänkt ska jag kunna vara tillbaka med laget på isen i slutet av augusti.
20-åringen gjorde i vinter sitt andra raka JVM.
När Zeb får chansen att sammanfatta senaste året, det vill säga från mars ifjol och fram till idag, så gör han det med ett SM-guld och en JVM-turnering i Kanada.
– Jag har fått uppleva mycket och känner också att jag spelat bra hockey. Det är ju bara det här sista som saknas, att få spela årets slutspel som känns tungt.
Och hur är det att se slutspelet från sidan?
– Det är sjukt nervöst, värre än att vara på isen. Men det känns ju bättre när grabbarna spelar så grymt bra hockey. Då blir det lite lättare för mig. Så jag försöker njuta ändå, avslutar han.