Listor är alltid roliga att både skapa som läsa. Inför en SHL-säsong dyker flertalet upp som handlar om vilka lag som värvat mest och bäst.
På dessa listor var Skellefteå AIK aldrig högt uppe det här året. Inte heller Luleå.
Om vi nu, en månad in på säsongen, tittar på den unga tabellen går det konstatera att de lag som kanske värvat allra minst också ligger i topp.
Slutsatsen som går att dra är: Det viktigaste är inte är vad du värvar. Det är vad du har kvar.
Vissa säsonger behövs det givetvis värvas mer beroende på vilka som lämnar för större uppdrag. Linköping har de senaste åren genomgått en ombyggnation där tränare Bert Robertsson sommaren 2019 utsågs till huvudman att leda den.
Den här säsongen har han en betydligt större verktygslåda för att lyckas. Men efter åtta matcher har laget endast en trepoängare och är också sist i tabellen med ynka sex poäng.
Ingen stress och panik flaggar Robertsson för, som menar att det kommer att ta tid innan lagbygget flyger fullt ut.
För Skellefteå flyger det redan. Efter lagets svajiga två första matcher har man uppträtt som en hårt jobbande maskin. Bortaförlusten (2–3) mot Brynäs borde ha varit en seger vilket då hade betytt en förstaplats i SHL just nu.
Nu är man tvåa, en poäng efter Luleå som dock spelat en match mindre. Men det faktum att man byggt sitt lag på lång sikt – det vill säga inte bara säsong för säsong – har lett att AIK kunnat ta vid där man avslutade förra vintern.
Tittar vi framåt kommer vi mest troligt få se stora delar av årets trupp även nästa år. Visserligen är det stopp för att skriva kontrakt just nu. Men GM Erik Forssell flaggade i veckan, i en intervju i Norran, att han verkligen gillar sin nuvarande trupp och att chansen till förlängning är väldigt stor på de allra flesta håll.
Det som främst sticker ut i årets AIK är karaktären. Den är skyhög och det märks redan nu att man inte räds ett par måls underläge i en match.
I första paus i lördagens match sa jag att till mina kollegor att Skellefteå kommer vända och vinna med 5–2. Nu blev det "bara" 3–2. Men anledningen till min känsla där och då är just det faktum att AIK:s höga nivå, arbetskapacitet och den tydliga karaktären går att både lukta sig till och med ögat se. Även i de spelmässigt tyngre perioderna som första 20 minuterna mot Linköping.
För det är aldrig några hängskallar eller spelare som surna till mot varandra. Istället förvandlas en dålig period till en rejält knuten näve och ett jävlaranamma. Och det fick vi tydligt se prov på i andra och tredje perioden.
Visst, det är fortsatt väldigt tidigt på säsongen. Men jag har sagt det förr och kan säga det ingen:
Skellefteå AIK är ett lag för toppen i vinter.