Det var befogat och att ställa sig frågan om inte AIK tog julledigt redan innan nedsläpp i lördagens match mot Leksand. Det var 11–28 i skott efter två perioder. Hade Leksand bara varit aningen mer skärpt i avsluten skulle matchen rimligen ha varit avgjord redan då till dalalagets fördel.
Siffrorna med skott på mål ger inte alltid en rättvis bild, men jag kan inte minnas att jag sett liknande underläge under min tid här i stan. Jag har bott här sedan augusti 2006.
De två senaste matcherna har AIK inte räckt till. Serieledarna Rögle var en kostym för stor medan AIK var ett nummer för litet mot Leksand.
Sett över hösten har AIK haft en vikande trend och haft allt svårare. En tunn trupp har varit riktigt tunn på slutet. Samtidigt är det starkt att fylla på med egna spelare och låta de få chansen att utvecklas. Det är en fundamental del av lagidrotten och även på elitnivå måste det finnas en utvecklingsstrategi som en del av formeln.
Som det har sett ut på slutet är AIK längre ifrån guldet än på mer en tio år. En ordinär säsong hade det bara varit att konstatera att det behöver värvas. Det förmildrande med den här – och med all säkerhet kommande säsong – är den pågående pandemin och dess effekter.
I Sverige med vårt sätt att leva är det lätt att glömma bort vad det är som sätter agendan i världen just nu. Covid-19 har inte bara en vardaglig påverkan, utan ekonomiskt kommer det att finnas effekter för många år framöver.
Därför är det sämsta tänkbara tillfälle att bli för desperat. Allt måste vägas mot ekonomi – för årets säsong handlar mer om överlevnad än SM-guld. Med tanke på alla eftersläpnade effekter är det inte osannolikt att det är riktmärket för de kommande två säsongerna. Det är en tanke som hela tiden bör vara närvarande.
Föreningarna måste nu mer än någonsin hitta lösningarna där de är. Att sparka, byta ut och annat kortsiktigt tänkande riskerar att ta stegen närmare avgrunden än SM-guld. Lägg därtill att utan publik har, high risk - high reward, en annan innebörd.
Man kan ju undra vad Brynäs håller på med? Gävlelaget har haft två externa ”möss”insamlingar för sina sista spelare. Nu har laget skickat backen Jonathan Sigalet till Frölunda, men enligt uppgift betalar de fortfarande viss del av lön. Därtill är det på gång att värva och har lånat in Noel Gunler. Det är tydliga kristecken på flera fronter.
Melker Karlsson då? Ja, det är det stora drömförvärvet. Han är dessutom på en nivå och med en status att finansiering för honom borde kunna gå att lösa utan att påverka övriga föreningen. Han har också en sådan status att finansiärer skulle bli intresserade att stötta extra. Han skulle ensam kunna göra enorm skillnad.
I övrigt behöver AIK tänka om i försvaret. Laget släpper in alldeles för många och enkla mål. Nolltolerensen kring spelförstörande moment var en kul vision, men ouppnåelig. Den nolltollerens som nu borde råda är antal ostörda motståndare i egna slottet. AIK har fem matchstraff på sex matcher. Inte ett av dem är i slottet när de ska försvara sitt eget mål.
Laget har nu två veckor att fila på grunder och kanske testa lite nya idéer. För egen del tycker jag AIK har mer att testa i powerplay än vad man har gjort. Både Jacob Andersson och Adam Wilsby får ses som spännande kort i rockärmen.