Linus Söderström visade klass även om han lämnade isen trots att bara en puck smet förbi honom.
Röda knutar, gärsgårdar och små slingriga vägar lite varstans.
Dalarna är ett av Sveriges allra finaste och mest idylliska landskap, som värnar om vår svenska tradition samtidigt som man är väldigt inbjudande.
Inför nedsläpp den här torsdagskvällen, som samtidigt var hemmapremiär för Leksand, hyllades en riktig dalmas. 29-årige Patrik Norén, uppväxt i Säter, gjorde sin 400:e match i klubben. En fin milstolpe som hade kunnat vara ännu högre om Norén inte gjort sin utflykt till Skellefteå, som blev två säsonger lång, 2018–2020.
Om det var klang och jubelfest innan nedsläpp så kom daladansen av sig snabbt efter att spelet var igång.
För inför en på flera håll tom läktarplats var det spelmässigt segt. Ett hemmalag som jagade tacklingar och ett AIK som inte fick passningsspelet att sitta.
Och det där med publiksiffran var kanske det märkligaste med min resa till Dalarna. För direkt efter att jag klev av tåget på onsdagen har i stort sett alla jag träffat och pratat med nämnt att matchen skulle vara utsåld. Så pass tydligt och självsäkert att jag i mina artiklar inför matchen nämnde just det, att Tegera Arena var utsåld.
Men som sagt. Så var inte fallet. Publiksiffran stannade på blyga 5 510 i en arena som tar 7 650.
Om det var det som påverkade spelet, det vet jag inte. Men att SHL blivit mer stjärnfylld var inget som märktes av denna kväll. Inte offensivt och målmässigt i alla fall.
Det var en tät kamp med få heta målchanser där två målvakter lyste tydligast.
Linus Söderström visade att han kan bli den fina värvning som AIK, och fansen hoppats på. Söderström känns lugn och stabil och gjorde allt rätt tills det att Carter Camper hittade krysset med 87 sekunder kvar – ett skott som styrdes på en klubba enligt målvakten själv.
För när Oskar Nilsson tappade skäret litegrann passade Camper på. Ett perfekt skott i bortre som inte ens Söderström mäktade med.
På andra sidan stod Mantas Armalis, som efter 60 minuter var isens bästa spelare med en personlig premiärnolla.
Sett till före detta AIK:are var det fler som utmärkte sig. Jag tänker främst på Anton Lindholm, som är precis så stark defensivt som han visade upp i vårens VM-turnering. Lindholm hade utan tvekan varit perfekt i AIK. Nu lyfter han Leksand istället.
Anton Lindholm gjorde sin första match i karriären mot Skellefteå AIK. Han visade vilken skyhög klass han håller och varför Leksand betalade dyra pengar för 27-åringen. Det är enkelt att säga att han hade passat perfekt in i AIK.
Även om AIK:s bortaturné "bara" gav tre poäng så ser jag mycket som är positivt.
För det finns en tydlig – och även på säsongen tidig – grundtrygghet med väldigt många spelare som vet vad som krävs och förväntas av en när man spelar i svart och gult.
Det kommer inte alltid vara flashigt och sylvasst framåt. Däremot känns AIK som en av SHL:s mest väloljade lagmaskiner med väldigt många spelare som brinner för klubbmärket.
Den här kvällen var det dock inte hundraprocentigt. Då räckte det inte heller till poäng, även om det var nära. 87 sekunder bort.
*****
Rickard Hugg är precis en spelare som Skellefteå AIK behöver.
En stund efter matchen stötte jag på en omplåstrad och nysydd Rickard Hugg.
Han var mest sur över förlusten men förvånansvärt positiv, med tanke på den uppsvällda näsan, och sugen på at spela match igen.
Hugg är precis en sådan spelare jag tidigare pratade om.
En som brinner för klubbmärket.
Så pass mycket att det är helt okej att offra sitt ansikte då och då. Allt för att hålla kvar en puck i offensiv zon i hopp om ett sent kvitteringsmål i omgång tre.