Han kom till Skellefteå från Färjestad 2006 och blev den första huvudtränaren efter återkomsten till dåvarande Elitserien. Han stannade i två säsonger och räddade kvar klubben via kvalserien första året och tog laget till slutspel andra året innan han återvände tillbaka till Karlstad.
Nu har han förmodligen haft sitt sista tränaruppdrag. Han har kört igång en liten enskild firma och gör snickarjobb.
Men att han nu har slutat är kanske mer frun Ingrids ord än hans egna.
– Det finns yngre pojkar och andra tränare som kan hålla på med det. Nog kanske jag blir sugen – men jag får inte säger hon.
I Bakgrunden ropar Ingrid:
– Han har slutat!
Perra skrattar och fortsätter:
– Det är närmare till hands att jag slutar. Det som det är. Det går inte lättare att ligga borta, konstaterar han.
Han har haft en lång karriär.
Vad har varit roligast?
– Det har varit att jag fått möjlighet att få chansen på elitnivå. Det är fruktansvärt roligt. Bästa upplevelsen är väl SM-gulden. Det är väl inte helt fel – det kan man inte påstå. Men tiden i Skellefteå är ju en stor del av mitt liv. Det som var i Leksand och resan man fick göra där är inte alla förunnat. Det är ett hopkok av varje händelse som för sig själv är specifik.
En speciell händelse kommer han aldrig att glömma.
– Det jublet som utbröt i Skellefteå Kraft Arena när vi tog oss till slutspelet andra året. Det glömmer jag aldrig. Jag vet att jag sa det en gång – jag vet inte i vilken klubb jag var då – på Globen på en upptaktsträff och fick frågan vilken var mitt häftigaste minne och då sa jag det. När jag var på väg av scen tänkte jag "Vad sa du nu?. Du har ju vunnit SM-guld." Men det låg närmast just då. När man tittade på klockan och det var sex sekunder kvar och det blev helt tyst och sedan dundrade till – det var en explosion. Det glömmer jag inte.
Han minns också ett annat jubel i Skellefteå AIK.
– Det var ju ett jubel när vi klarade oss från kvalserien det året också. Men det var inte lika stort. Det var synd att Renberg missade straffen nere i Jönköping i kvartsfinalen det året. Då hade det blivit 2–0 i matcher och då vet man aldrig vad vi kunnat ställa till med. Men man får inte alltid som man vill i livet.
Ungefär som att man inte får fortsätta vara tränare för frun?
– Hahahaha. Precis. Men en får leva i nuet. Blir det något som verkar jäkligt spännande så vet man aldrig.