I en lång intervju blickar Stefan Klockare tillbaka på 20 år, nästan halva hans liv, av minnen. Han ligger på sjätte plats på listan över viktigaste ledarna under 2000-talet för AIK.
Det kom lite chockartat, men efter två decennier var det över i Skellefteå AIK för Stefan Klockare. Han kom till Skellefteå AIK från Timrå som spelare. Det blev början på en lång tid i föreningen.
– Jag har fått förmånen att få vara med under väldigt framgångsrika perioder i de föreningar jag har varit, säger han när Norran träffar honom inför årets säsong.
Som defensiv back och spelare kom Klockare fram tidigt när han närmade sig a-lagsrollen. Redan som 18-åring flyttade han till Gävle för att satsa på SHL, eller elitserien som det hette då, med Brynäs. Sedan rullade karriären på. Första SM-guldet fick han uppleva redan som 21-åring, när Brynäs vann över Luleå 1993.
Mot slutet av karriären blev vardagen mer skadefylld. Men att fortsätta inom hockeyn var långt ifrån självklart för Klockare.
– Jag hade ingen tanke på att bli tränare från början. Det är små marginaler och tillfälligheter även när det gäller det, säger Stefan och fortsätter:
– Jag sa till Peo (Larsson) något år, innan jag var tvungen att sluta, att jag var intresserad att gå en tränarutbildning. Så jag hade en liten tanke på att testa på i alla fall.
Det blev en ganska stor uppgift redan under första uppdraget då Klockare fick börja som assisterande tränare i AIK:s a-lag, säsongen 03/04.
– Taavola (Ulf) ringde och frågade om jag var intresserad. Jag kände honom sedan hockeygymnasiet i Luleå. Det handlade ju mycket om att flytta puckar. Det var ju så på den tiden, men jag lärde mig oerhört mycket under det året. Hade jag vetat allt det jag lärde mig då som hockeyspelare, hade jag varit mycket bättre.
Säsongen blev framgångsrik hela vägen fram till slutet. AIK var millimeter från att ta steget upp i SHL, men förlorade tungt mot först Hammarby sedan Leksand. Då en blytung förlust, men Klockare har hunnit uppleva värre.
– Förlusten i SM-finalen 2012 mot Brynäs var nog den värsta. Den svider faktiskt fortfarande. Jag tycker att vi gjorde väldigt mycket bra saker och borde ha vunnit.
Det blev ytterligare en säsong i a-laget som assisterande tränare och efter blev det nästan naturligt att det skulle bli en fortsättning.
– Peo frågade om inte jag kunde ta ett eget lag. Han var nöjd med jobbet och ville att jag skulle fortsätta. Janne ”X:et” var på mig och pushade. Han ville att vi skulle jobba ihop. Han visste också att det var riktigt bra kullar som var på upp till J18 då.
Med facit i hand idag går det att blicka tillbaka och konstatera att det inte bara var några bra kullar – utan några exceptionellt talangfulla årgångar.
– Går man in och tittar på eliteprospects.com blir man imponerad över många som blev bra av årskullarna från 89-90 och åren som följde.
En glad och nybliven J18-tränare i AIK.
Stefan Klockare tränade juniorlag tillsammans med legendaren, Jan ”X:et” Erixon.
– Jag hade sjukt roliga år. Det var fem av de bästa åren i min tränarkarriär. Dels att få jobba med Janne, men sedan också att få jobba med alla unga människor och se hur de utvecklades. Janne har betytt väldigt mycket för mig och min utveckling som tränare.
2010 blev det comeback i a-laget. Klockare parades ihop med Anders Forsberg och blev det första tränarparet som då nye sportchefen Lasse Johansson satte ihop.
– Anders är en ödmjuk människa. Jag har lite kontakt med honom fortfarande. Jag lärde känna honom redan när han var på förbundet i och med att jag var juniortränare. Vi gjorde upp hur vi skulle jobba. Lasse Johansson hade sina idéer klara att jag skulle sköta träningarna med Skellefteås DNA. Sedan kom Bert in året efter och stabiliserade försvaret, berättar Klockare.
Stefan Klockare tillsammans med Andreas Falk i förgrunden.
2013 när AIK ledde serien, fick Anders Forsberg sparken. Det blev uppmärksammat av många orsaker, men för både spelare och utomstående kom det mer överraskande än blixt från klar himmel.
– Jag kommer ihåg när han berättade för grabbarna, mig och Bert i omklädningsrummet att han inte skulle vara kvar. Jag tror vi hade match på kvällen sen. Då var det lite: ”Vad är det som händer?”, vi hade ju inte en snusning. Vi blev kallade på ett möte senare och där berättade ledningen att så här kommer det att bli.
Vad minns du av allt som följde med händelsen?
– Det var mycket snack kommer jag om hur vi kunde göra sådär. Det var ju ett unikum inom svensk idrottshistoria. Inget liknande hade ju hänt, men sen kom "Walle" (Hans Wallson) in. Han kände ju en del spelare sen tidigare. I den här miljön handlar det ju om att ”få ihop det”. Han kom in och vi började hitta våra sätt att jobba.
Det slutade med SM-guld både 2013 och 2014. Före det fick Klockare uppleva två SM-finaler och efter det blev det ytterligare två SM-finaler.
Sex raka finaler – och Klockare skulle få uppleva ytterligare en final. Säsongen 17/18, som stack ut på många sätt. Fredrik Öberg fick sparken mellan säsongerna och ledningen valde att inte fylla upp hans plats. AIK hade ett tvåtränarsystem med Klockare och Robertsson.
– Det var en tuff säsong i början. Både jag och Bert började tvivla. Vi tog en dag då och bara grottade ned oss. Då fanns ju inte den statistik och den sortens videoprogram som det finns tillgång till i dag. Då noterade vi att det inte var i fem mot fem det felade. Så efter att ha tittat skapade vi en plan hur vi skulle bli bättre i boxplay och powerplay. Efter det gick Bert ut och skrev siffror på den stora vita tavlan. Sedan började vi vrida, vrida och vrida. Det gick hela vägen till final och mitt nästa största minne i AIK med tanke på hur allt utvecklade sig.
Stefan Klockare hyllas på torget efter SM-guldet 2014.
SM-gulden sticker ut förstås. Men för Klockare väger ett SM-guld faktiskt tyngre än det andra.
– Att som Bodensare få vinna i Luleå är ju förstås något alldeles extra. Det är den största vinsten för min del.
Många roliga minnen, men till den här säsongen blev skilsmässan med klubben Klockare var trogen i två decennier.
När togs beslutet att lämna AIK?
I slutet på februari var det nog som beslutet togs. Jag kommer inte ihåg exakt när Örebro kom in i bilden, men jag hade möte med dem på Arlanda och gillade deras presentation. Vi satt en hel dag och jag blev intervjuad av alla ledande personer i Örebro. De sa direkt att de skulle komma med ett förslag. Sen var det ett familjebeslut.
Hur var det att bryta upp efter 20 år?
– Det är ju speciellt förstås. Min fru Anna har alltid ställt upp fullt ut. Vi har ju varit ihop sedan vi var 16 år och hon flyttade med redan när jag stack till Brynäs. Hon sa att jag fick känna vad jag ville göra och sedan skulle vi hitta lösningar efter det. Vi behåller huset i Skellefteå och äldsta sonen, Elias, han bor ju kvar i Skellefteå.
Vad tar du med dig till Örebro?
– Något jag har lärt mig är att det gäller att vara stark uppifrån och ned och bilda en enad front. Blir det en massa lag i lagen blir det aldrig bra, utan jobba tillsammans och prata samma språk.
Stefan Klockare i sitt nya bås, tillsammans med Örebro Hockey.
Det finns förstås mycket som den 49-årige tränaren kommer att sakna. Med AIK-ögon har han kamperat allra längst med jämnårige målvaktstränaren, Krister Holm. En av dem han kommer att sakna mest.
– Han är en färgklick. Vi har även umgåtts tight som familjer. Så totalt sett har jag nog hängt mer med honom än vad jag har gjort med min familj. Honom och hans familj kommer vi verkligen att sakna, tur att det finns telefon, säger en av AIK:s största ledare genom tiderna.
I Örebro har nya kapitlet inletts med blandade resultat. I skrivande stund, efter tio spelade matcher, ligger Närkelaget tia i SHL vilket gör att Stefan Klockares gäng siktar uppåt i tabellen.