Han var med och tog SM-guld med Skellefteå AIK 2013. Sedan valde han spel i Luleå. Laget som han var med och sänkte i den sista finalen på bortaplan. Efter flera "förbjudna" steg så väljer nu Johan Forsberg, efter en säsong i Modo, att avsluta karriären. En karriär som bland annat innehållit 470 SHL-matcher för Skellefteå AIK och Luleå.
Så, varför slutar du?
– Det är en kombination av lite olika, kroppen och livet har sagt sitt och då måste man lyssna. Jag opererade axel för någon månad sedan och nu är det rehab som väntar under en lång tid och vägen tillbaka kändes ganska lång. I och med att jag går skola i Umeå nu så kändes det som ett bra läge att inte fortsätta. Så jag tog det valet och får se om jag kan stå för det, säger han.
Han har inte ens sett sig om efter en ny klubb.
– Jag har inte pratat med någon. Jag har sagt till min agent att vänta och jag har inte varit ute och letat jobb. Jag har gått i mitella och funderat över livet.
Nu ligger fokusen på en civil karriär. Han har avverkat ett år som psykologstudent i Umeå.
– Det blev klart i förra veckan och nu har jag fyra år kvar på utbildningen. Det känns inspirerande med en nystart i livet. Jag har alltid sagt att jag ska bli läkare – men är rädd för blod så det är ett dåligt val. Jag har väl aktivt tänkt på det i två-tre år och från och med att jag sökte till nu så har det blivit mer och mer intressant.
Tanken att på så sätt bli kvar inom idrotten finns naturligtvis där. Den senaste vintern fick Forsberg ingå i ett kompetensnätverk hos Svenska Ishockeyförbundet gällande psykologisk forskning. Och han vet att det finns många aspekter kring machoideal, spel- och alkoholmissbruk att jobba med inom idrotten.
– Det naturliga när jag blir klar är att jobba med idrottare och som idrottspsykolog – men jag vet inte om jag kommer att bara göra det. Redan efter ett år så är man ganska mycket bredare. Men vägen är kort att jobba mot idrotten.
Av alla du spelat med, vem behöver mest psykologhjälp?
– Riktigt bra fråga. Jag skulle säga jag själv utan att ducka frågan. Men jag har spelat många med som skulle behöva hjälp, säger han och skrattar.
Men det finns allvar i frågan också.
– Jag tror inte att det är många som inte skulle behöva hjälp i elitidrotten. Det är lite som att kasta 18–20-åringar till vargarna. Det finns kanske ingen renodlad psykolog i lagen som en läkare – men det finns någon att prata med i varje förening och jag tror att det är en sund utveckling.
Han är fostrad i Piteå och har spelat i Skellefteå AIK, Björklöven, Luleå och Modo. Alla på olika sätt rivalklubbar.
– Det är väl bara Asplöven kvar – sedan har jag gjort hela kusten, säger han och skrattar innan han fortsätter:
– Men jag tänkte på det igår. Det känns faktiskt väldigt stort och jag tror inte någon annan gjort det. Jag har tagit alla förbjudna steg som finns och dessutom inte blivit hatad för det. Folk har varit förstående. Det är jag stolt över. Att man kunnat tagit de stegen utan att folk blivit förbannade. Jag hoppas och tror att det beror på att man gjort något slags intryck utanför isen. Samtidigt är ag är glad att jag kunnat spela här uppe i norr då det alltid varit mitt mål.
Han passar också på att säga ett par ord till alla som funnits med honom kring ishockeyn.
– Jag vill tacka alla som har stöttat mig genom karriären. Det har varit värdefullt.