Man har hört det tusen gånger förr: "Vi gör det bra och jag tycker vi är värda en poäng, men det är målen som räknas." En klyscha i alla fall inte jag hörde efter torsdagens möte mot Frölunda, även om Skellefteå AIK lika gärna hade kunnat säga det.
För de hade lägen, men inget gick in. De spelade bra, men fick inte med sig en enda poäng. Ineffektivitet, var ordet.
Tvärtom var det under lördagen.
Insatsen var verkligen inte hundraprocentig från AIK:s håll. En del riktigt plottriga sekvenser, en hel del felslagna passningar och helt enkelt inte riktig den skärpa vi fick se senast.
Men det är också tvärtom i målkolumen: 1–0, 2–0. Till och med 3–0.
AIK hade bud på ännu mer. Filip Roos i stolpen, Joakim Lindström i ribban. En puck gick faktiskt in i nätmaskorna redan i första spelminuten, men efter att det var avblåst. Faktum är att många av de målchanser som AIK faktiskt skapade var riktigt farliga – det var mer än en spelare som kunde ha petat in pucken från positionen framför Axel Brage i Leksandkassen. Men det kändes inte riktigt lika vasst som mot Frölunda.
"Det var mer inkonsekvent", uttryckte sig Adam Mascherin. Jag håller med honom. Det fanns riktiga guldkorn – ta bara Strauss Mann som ser ut som lugnet själv genom alla 60 minuter, eller förarbetet fram till 3–0 av Loibl och Möller – men också riktigt konstiga beslut, dåliga byten och svåra passningar.
Nej, hockey är verkligen inte logiskt. Det spelar verkligen ingen roll hur bra ett lag spelar – det är ju trots allt målen som räknas i slutändan. Men samtidigt spelar det ingen roll om laget inte är helt nöjda med insatsen, det går ju uppenbarligen att sätta 3–0 på tavlan ändå.
Leksands tränare Björn Hellkvist var inte nöjd med sitt manskaps insats. Han kallade det "nästan skrattretande" att AIK fick chansen till samtliga tre mål, även om han påpekade att matchen var ett steg i rätt riktning för gästerna. Och visst kändes det, trots 36 skott, ändå väldigt långt borta från ett mål. Inte på alla skott, men på de flesta. Leksand hade mycket spel, men inte "edgen" som behövdes.
Den här klyschan kommer vi nog inte undan. Det är ju målen som räknas, inte hur många chanser man har. Det är ju skönt att den logiken åtminstone gör sig påmind.