Jimmie Ericsson efter andra SM-guldet 2014.
Skellefteå AIK:s historia tillhör en av svensk hockeys mest genuina. Det finns en svart-gul tråd sedan hockeysektionen växte fram från 40-talet förra århundradet fram till idag.
Profilerna och ikonerna har avlöst varandra. Klubben har förvisso haft sina tuffa och utmanande perioder, men höjdpunkterna har varit många. Klubben spelade SM-finaler redan under 50-talet, men första guldet fick vänta till 1978.
Sedan dröjde det 35 år innan nästa guld. Då blev det två i rad – och det var inte vilka guld som helst. Aldrig har ett lag under två säsonger varit så överlägset som AIK var där och då.
Jimmie Ericsson var ledaren som gick i fronten – och förverkligade drömmar och skapade minnen för en hel generation. När det var slutspel, plockade nummer 21 alltid fram det bästa av sig själv. Han var spelaren och kaptenen som aldrig gjorde en dålig slutspelsmatch.
Förmågan att hitta vägar fram för att vinna är något som Ericsson troligen föddes med – och sedan kunnat odla genom karriären.
Han har också valt sina egna vägar, vilket gjorde att tiden i rampljuset kom aningen senare än vad många hade förutspått. Den graciösa skridskoåkning och de fina handlederna hade potential att kunna göra underverk även i NHL.
Möjligheten att spela i världens bästa liga dök upp under hans sena peak, men valet föll istället på att stanna hemma och sikta mot OS. Där var han en hårsmån från att vinna ytterligare en titel, som hade varit nummer fem, men det blev ”bara” silver. Egentligen en fantastisk medalj, men för en vinnare som Ericsson är det inget han visar upp. Medaljen ligger idag sannolikt fortfarande i någon kartong på vinden. Det är också ett drag som särskiljer vinnare från andra vinnare.
Han gjorde en säsong i KHL och kom hem med ännu en titel. Där var han också med och vände 0–3 i matcher till 4–3. Något som kan liknas vid att slå en albatross i golf – och vinna en major i samband med det.
Ericsson har heller aldrig förlorat ett game 7. Däremot lyckades Frölunda övertyga disciplinnämnden 2017 att stänga av AIK:s kapten – inför den avgörande sjunde matchen. Sannolikt var det draget som avgjorde den kvartsfinalserien.
Storheten på isen är en del av historien, men Ericsson har även varit oerhört folkkär vid sidan av. AIK:s kapten hade även förmågan att på egen hand sälja biljetter och få människor att komma till arenan. Som kapten växte han ytterligare en dimension och få spelare har kunnat böra ett C på bröstet med större pondus.
När Ericsson gjorde comeback och spelade en match i SK Lejon i hockeyettan, fyllde han i stort sett hallen på egen hand. Få spelare i det här landet har haft liknande dragningskraft.
Karriären är över sedan några år. Men kvar för evigt finns titlarna och minnena när AIK:s nummer 21 var med och lyfte klubben till historiens vackraste och mäktigaste ögonblick.
En klubb är ingenting utan sin historia – och sina hjältar. Därför var lördagens hyllning ytterligare en stor milstolpe för föreningen. En legendar får samtidigt sin rättmätiga helgonförklaring. Jimmie Ericsson har varit Skellefteå AIK:s superstjärna av den här generationen.
Tack för en magisk och inspirerande karriär.