Supportrar till alla lag drömmer om en spelare som slår igenom i moderklubben och sedan blir klubben trogen fram tills dess att karriären är över.
Att bara skriva kontrakt med "sin" klubb, och helst inte ens bli utlånad till någon obskyr klubb i hockeyettan eller hockeyallsvenskan.
Men för varje år som går har jag svårare att svårare att se det bli verklighet i en ishockey som blir mer och mer elit, och som kräver än mer av de aktiva för att kunna ta en plats ute på isen.
Det största problemet för att bli en klubb trogen genom en hel karriär är att det kräver att du hela tiden ska vara lagom bra, och ha lagom höga ambitioner.
Och där kommer det största problemet, då elitidrott inte är lagom – och spelare på den nivån blir inte nöjda.
Som spelare ska du vara tillräckligt bra för att ta dig upp genom ungdoms- och juniorverksamheten, och ta en tröja i A-laget när du blir för gammal – men helst inte vara för bra, för då väcker du uppmärksamheten hos klubbarna i NHL i samband med draften eller senare.
Sedan ska du fortsätta att prestera på en nivå som är tillräckligt bra för att få fortsatt förtroende i A-laget, och sedan nöja dig med den tillvaron.
Här kommer nästa problem, och det är något av ett moment 22.
Ska du lyckas som elitidrottare får du aldrig bli nöjd, för är (eller blir) du nöjd blir du inte (längre) elitidrottare.
Genom åren har spelarna som av supportrar, eller journalister för den delen, ansetts vara lagom bra dykt upp en efter en.
Niclas Burström och Melker Karlsson draftades inte, men var stora talanger och gjorde tidigt skillnad i A-laget, och supportrarna drömde nog därefter om en evig sejour i Skellefteå AIK.
Men de stora talangerna blev för bra, och plötsligt rycktes det i dem från både öst och väst.
Och så fortsätter det.
Jesper Frödén var "perfekt"; en late bloomer som supportrarna direkt fastnade för.
Plötsligt var NHL-kontraktet signerat och därefter har skarpskytten firat stora triumfer i Schweiz.
Det här är ett scenario som ständigt återupprepas, men det finns också ett annat som grundar sig i det oomkullrunkeliga faktum att elitidrottare aldrig blir nöjda.
Och det är här Linus Lindström, och fler med honom, kommer in.
De har slagit sig fram och varit bra, utan att bli fixstjärna eller få de största rollerna.
Vad händer då?
Jo, elitidrottare blir inte nöjda utan ser över sina alternativ för att hitta platsen där de kan bli sitt bästa jag.
Att nöja sig med "lagom", och spendera karriären i moderklubben och vara en del av en tredjekedja skulle nog många "vanliga dödliga" nöja sig med – men inte elitidrottarna som varje dag i 20 års tid gjort allt de kan och offrat mycket för att ta sig vidare i sin utveckling och karriär.
Alla som kastar sig ut i det okända lyckas inte bättre i den nya omgivningen, men att "stå still" och vara nöjd är inte heller ett alternativ.
Jag skulle beundra "Lirre" om han valde att nöja sig och stanna i moderklubben, men jag måste ändå respektera jakten på att förädla alla sina drömmar och bli sitt "bästa jag".
Med det sagt, någon gång kommer det säkert fram en spelare som inte har ett CV "befläckat" med ett lån i hockeyettan, en misslyckad sejour i AHL eller en utflykt till södra Sverige i hopp om att förverkliga sina drömmar.
Frågan är bara, när blir det verklighet och vem blir undantaget som bekräftar regeln?