Kajsa Östlund har stått i båset sedan återuppstarten av damlaget 2017.
Den 8 juni presenterade Skellefteå AIK att Claes Lindholm och Jonas Klingsell skulle styra skutan mot SDHL-kvalet och det ultimata målet att ta plats i högsta ligan den här säsongen. Mattias Nilimaa anslöt senare till tränartrojkan – men saknades gjorde Kajsa Östlund. Den konstant den 35-åringen har varit som huvudtränare de senaste fem säsongerna kommer inte att ingå i teamet som fajtas mot platsen i finrummet.
– Det är föreningens beslut. De sa till mig att de var nöjda med vad jag har gjort, tillsammans med de andra tränarna förstås, men att de var i ett läge att de behövde göra en förändring, berättar hon.
Östlund slår sig ned vid ett bord på den uteservering som Norran träffar henne på. Hon har, efter att ha varit anställd av Skellefteå AIK på heltid under förra säsongen, gått tillbaka till sitt jobb på RF-Sisu. Men det var ingenting oväntat, förklarar hon.
– Jag var ju tjänstledig, så det var bestämt sedan innan att jag skulle gå tillbaka. Det var kul att komma tillbaka och träffa alla kollegor igen, dem har jag saknat.
Hur stor skillnad är det att jobba i en förening och för ett förbund?
– Jag har jobbat i många år för och med föreningar, men aldrig i en på det sättet. Det var intressant ur det perspektivet. Sedan är ju AIK en elitförening, de flesta är betydligt mindre föreningar, men det var fint att på nära håll se hur väldigt hårt många sliter för det där klubbmärket. Sedan fick jag ju möjlighet att jobba med hockey på heltid, vilket var väldigt kul och häftigt.
Innan sin anställning kombinerade hon jobbet på förbundet med tränaruppdraget i Skellefteå AIK. Men för första gången sedan 2017 kommer hon inte ha dubbla uppdrag – ett besked som kom med en viss besvikelse.
– När den värsta besvikelsen hade lagt sig från uttåget och vi hade gjort utvärderingarna med spelare och ledare tycker jag att vi hade en bra bild av vad som behövde göras för att ta det sista steget. Då kände jag en motivation och en jäkla revanschlusta som jag inte har känt tidigare år. Så ur ett rent egoistiskt perspektiv hade jag önskat att få göra ett sista ryck med mina tränarkollegor, säger hon och fortsätter:
– Att spelare och ledare byts ut efter säsongen är inget konstigt på den här nivån. Men det blev inget jättebra avslut, vilket jag tycker känns trist efter dessa år.
Vad menar du då?
– Jag tycker bara att hela situationen kunde ha hanterats på ett bättre sätt, och det är jag besviken på.
Med lite distans till våren kan Östlund titta tillbaka på en ”himla resa” under de fem säsongerna verksamheten nu har varit aktiv.
– Jag är glad över att ha varit en del i att bygga upp en hel verksamhet från grunden – som jag tycker håller hög nivå. Föreningen har haft en tydlig idé och nödvändiga steg har tagits varje år. Första åren slog vi ur underläge och sista åren hanterade vi favoritskap, ändå tog vi oss alltid till det sista testet. Men det kommer nog alltid att finnas där som en besvikelse, att vi inte lyckades ta det sista steget.
Vårens sista förlust var speciellt tuff, menar Kajsa Östlund. Mot Göteborg tog AIK allting till sin spets i en sista avgörande match – så nära man kan komma högsta ligan utan att vara där – men lyckades inte knyta ihop säcken.
– Rent spelmässigt tycker jag att vi är det bättre laget i den matchserien. Vi ska ha den där första matchen med tanke på våra målchanser framför allt i den första perioden. Men sammantaget har de lite mer skicklighet än vi, och min bedömning är att det blir avgörande till slut.
– Vi gjorde en väldigt bra vår med Allsvenskan och kvalen, saker föll på plats och tjejerna spelade väldigt bra hockey. Det fanns också något stort i att vi, med bygdens tjejer och en importspelare, inte blev valda först inför sista rundan. Malmö med halva Danmarks OS-lag valdes före. Det gjorde mig stolt över vad vi höll på med och stod för, fortsätter hon.
Det blir tyst en stund medan Östlund tänker.
– Men det kommer gräma mig att vi inte tog den sista matchen, för i slutändan är det vad som betyder något, lägger hon till.
Kvalet mot Göteborg i våras är en nagel i ögat för Kajsa Östlund när hon tittar tillbaka på sin tid i Skellefteå AIK. ”Det kommer gräma mig”, säger hon.
Östlund har varit tillbaka på RF-Sisu i drygt fyra månader och trivs på jobbet.
– Jag har ett fantastiskt jobb, att få jobba med alla ideellt engagerade människor är en ynnest, säger hon, men fortsätter:
– Det man kommer att sakna är den gemenskapen att jobba jäkligt hårt för att nå ett mål. Jag är tacksam över att ha haft så fina och kompetenta kollegor alla år, där vi har jobbat väldigt tajt ihop i alla väder. Jag kommer också att sakna tävlingsdelen och nerven kring matcher. Men samtidigt finns det saker jag inte kommer att sakna. Man kommer ju ha väldigt mycket tid nu, för att nämna en sak.
Vad ska du lägga den tiden på?
– Jag ska försöka vara lite mer närvarande för människor i min närhet. Sedan kanske jag börjar virka eller något, säger hon med ett skratt.
Vad framtiden spår i hockeyväg är fortfarande oklart. Efter att inte ha blivit kvar i Skellefteå AIK:s organisation berättar hon att hon fick flera förfrågningar om andra tränaruppdrag.
– Några var riktigt smickrande och intressanta, men jag har valt att tacka nej till allt. Just nu har jag inte tillräckligt med sug eller motivation för att hoppa på en ny resa. Men om jag tar på mig något i framtiden, det får vi se. Det har jag inte något svar på i dag.
När frågan hur det kommer kännas att stå vid sidan av svarar Kajsa Östlund att hon inte vet. Men tydlig är hon att hon fortfarande vill se det mål hon själv har jobbat hårt med laget för.
– Jag hoppas att laget får ta det sista steget och ta sig upp i finrummet. Damhockeyn skulle behöva ha en förening som AIK där. Men det gäller att vinna den där sista matchen.