Att vara modig är att medvetet utsätta sig för en fara eller våga ta dig an något trots att du är rädd för vad det något är. Som när Jonathan Pudas 74 gånger förra säsongen offrade sin kropp och kastade sig mot en puck som kom mot målet i en hastighet som inte ens tillåts på våra svenska vägar bara för att rädda sitt hjärtas lag från en möjlig fara i form av ett mål till motståndarna.
Lika modiga är varje ny generation av ishockeyspelare som i en grupp där de känner sig otrygga på en hal is tar stappliga skär medvetna om hur hård isen är och hur många blickar som riktas mot dem.
Där snackar vi mod på riktigt.
Men hur många skott Jonathan Pudas än täcker och oavsett hur många barn som inleder sina karriärer på hockeyskolor runt om i landet denna höst finns det just nu ingen modigare än Björklövens förra målvakt Kevin Lindskoug.
Att 32 år gammal komma ut som transvestit i den så machotyngda sfären som ishockeyn fortfarande är; det är bland det modigaste jag upplevt. Det är så modigt att jag har svårt att ens föreställa mig något inom ishockeyn som hade fått mig att imponeras mer.
Och det är precis vad ishockeyn behöver.
Kevin Lindskoug är den ishockeyn väntat på.
För att skaka om machokulturen och få ishockeyns tuffa killar att se utanför sina skygglappar har vi länge väntat på den där spelaren som vågar komma ut ur garderobens mörker och bräcka de barriärer som byggts upp av machokulturen. Ishockeyn har behövt en person som fotbollens Antonio Hysén eller Josh Cavallo.
Och från Aftonbladets mötesrum, genom Kristoffer Bergströms skapande fingrar på tangentbordet, har nu alltså Kevin Lindskoug kommit ut inför hela Sverige och ställt sig i tomrummet som funnits för alla att se på honom som den han verkligen är.
Som den Kevin som gillar att sminka sig för att se mer feminin ut, som har flera peruker och som länge velat flyga med kjolen samt peruken på, och som efter att ha kommit ut nu vågar göra det.
När jag på lördagsmorgonen såg pushnotisen i min telefon och sedan omgående läste texten fylldes jag av glädje och av hopp.
Förändringens tid är nu och här finns ingen plats för machokulturen.
Tack vare Kevin Lindskoug vågar jag också faktiskt tro på en ishockey där machokulturen kämpas ned av kärleken, och av oss som vågar tro på att man kan bli bäst utan att vara den sämsta varianten av en människa.
Så till dig, Kevin Lindskoug vill jag bara säga tack.
Tack för att du vågade. Du är det bästa som hänt ishockeyn på väldigt länge.