Att förlora ishockeymatcher under en SHL-säsong som är både jämnare och bättre än på många, många år är inget konstigt.
Men efter sex raka förluster går det inte längre att prata om slumpen.
När handens fem fingrar inte längre räcker för att räkna upp nederlagen är det ett bevis på att något inte fungerar.
AIK hade, efter en stark inledning på säsongen, plötsligt hamnat i en resultatmässig svacka som nästintill saknat motstycke sedan laget tog sig tillbaka till SHL, dåvarande elitserien, efter oberäkneliga misslyckanden och käftsmällar.
Ett rivalmöte i Norrbotten skulle kunna vara den perfekta matchen för att bryta den negativa trenden, fylla lungorna med syre och påbörja en klättring mot ett högre höjder i tabellen.
Men ett rivalmöte i Norrbotten skulle också kunna vara den värsta tänkbara matchen för ett lag i spillror. Luleå älskar att möta Skellefteå AIK på hemmaplan och när motståndarna dessutom skrinnar ut på isen helt utan självförtroende lär det knappt finnas något bättre.
Framför fanatiska fans kunde också hemmalaget ta ledningen, men AIK svarade upp och såg till att 1–0 hade blivit 1–2 på resultattavlan lagom till den första pausen.
I den andra perioden testades AIK rejält, och det var tack vare Gustaf Lindvall i AIK-målet som laget fortsatt var i ledning inför den tredje perioden.
Där och då stod AIK i ett vägskäl.
20 minuter återstod innan vi skulle veta om förlustsviten var över – eller om förlustsviten vid ytterligare en förlust mot Brynäs på lördag skulle tangera den längsta svit av nederlag som AIK tvingats hantera sedan den så efterlängtade återkomsten.
Så pass små är marginalerna i sportens värld och det är därför alla vi som på ett eller annat sätt lever i den älskar spänningen och oberäkneligheten som drabbar oss när allt står och väger.
Med 9.32 kvar av matchen kom kvitteringen och sedan öste Luleå på för ett ledningsmål. AIK led under slutminuterna och försvarade sig heroiskt, med vetskapen om att ett insläppt mål mest troligt skulle innebära en sjunde raka förlust.
Ett mål framåt skulle innebära att laget återigen fick smaka på segerns sötma och känna hundratals kilo av press och frustration falla av axlarna.
Det var oavgjort efter 60 minuter och därefter följde en mållös övertid.
Det kom att krävas straffar för att fördela bonuspoängen, och för att avgöra om AIK skulle bryta förlustsviten – eller hamna allt djupare i skiten.
Simon Robertsson gjorde mål, det gjorde ingen annan.
Och AIK vann matchen.
* * *
Segern var så klart efterlängtad för Skellefteå AIK.
Hur den firades?
Kanske med en mazarin i bussen på väg hem till Västerbotten?
Vem vet.