Under fredagen blev det officiellt att Stefan Hedlund lämnar AIK efter säsongen, trots gällande kontrakt, för att tillsammans med Bert Robertsson ta över Rapperswil i schweiziska ligan. Att som svensk hockeytränare få möjligheten att bli huvudtränare i en så ekonomiskt och sportsligt stark liga som den schweiziska högstaligan är få förunnat, och när Hedlund dessutom får mandat att bygga sin egen ledarstab är det såklart en självklarhet för Hedlund att nappa på erbjudandet.
Lika självklart är det för AIK att gå med på att bryta kontraktet, även om det med ett utifrån-perspektiv inte går annat än att hylla Stefan Hedlund för det jobb han har gjort i föreningen. Hedlund har ansvarat för boxplay (där AIK är bäst i SHL) och backsidan (där flera spelare har fått sina stora genombrott) och där kommer givetvis hans egenskaper vara svåra att ersätta.
Men symbolvärdet i att vara en förening, klubb eller organisation som utvecklar individer i ett kollektiv, är värt mycket.
Under åren har många spelare kommit till AIK, utvecklats, och sedan tagit klivet till nästa nivå precis som Hedlund. AIK har visat sig vara en bra språngbräda för ambitiösa spelare som vill ta nästa kliv i sin utveckling och det har varit en stor anledning till att spelare som Jesper Frödén och Jonatan Berggren båda valt att flytta över halva landet för att förädlas och få sina genombrott. Kanske gör båda två sin sista säsong i AIK-tröjan för den här gången och när de väl lämnar klubben för större scener är även det något som gör AIK till en än mer attraktiv klubb.
När AIK nu till nästa säsong ska rekrytera nya spelare och tränare kommer dessa personer att kolla på AIK:s historik och sedan kan klubbens förmåga att förädla talanger bli avgörande för om valet faller på AIK eller en annan klubb.
Enligt uppgifter till Sport-Expressen är Robert Ohlsson ett namn för AIK till nästa säsong och om det visar sig att Djurgårdstränaren väljer bort platsen som huvudtränare i en storklubb för att istället ta en av fyra platser i AIK:s tränarteam är det inget annat än ett bevis på AIK:s dragningskraft.
AIK har valt att satsa på en metodik där man tydligt jobbar med att ge alla spelare förtroende, och istid, över tid snarare än att satsa allt på en toppkedja eller en tydlig huvudtränare. Under säsongens gång har också AIK:s bredd visat sig vara en spets och en konkurrensfördel i takt med att laget har klättrat i tabellen. Att spela med 13 forwards och sju backar har gjort att fler spelare fått känna på hetluften och fått förtroende, samtidigt som de skickligaste spelarna alltid haft kraft och energi att visa upp sig från sin bästa sida.
Under den senaste tiden har Rickard Hugg fått lämna den framgångsrika kedjan med landslagsspelarna Andreas Wingerli och Jonatan Berggren för, vad som kan tyckas, en mer undanskymd roll i fjärdekedjan med Darren Nowick och Linus Lindström. I många andra lag tror jag att Hugg hade sett det som en tydlig markering och en prestigeförlust, men Hugg klev fram som matchvinnare i torsdags och faktum är att den kedjan varit en av AIK:s främsta den senaste tiden. Så tror jag inte fallet hade varit om AIK satsat allt på 2-3 offensiva enheter och sedan placerat "resterna" i en fjärdekedja med lite istid.
Om AIK nu kan göra samma sak på tränarsidan, genom att locka till sig kompetenta tränare som är vana vid ett huvudansvar som istället accepterar att vara en del av ett team och jobba enligt AIK:s modell, kan vi konstatera att AIK:s dragningskraft snart är tillbaka på samma nivå som under guldåren.