Tiokamparen Fredrik Samuelsson, 27, har haft det kÀmpigt. Skadebekymmer, sjukdom och depression Àr alla delar av hans friidrottsliv.
Trots det stod han pĂ„ startlinjen nĂ€r EM-tiokampen startade pĂ„ Olympiastadion i MĂŒnchen, men efter de tre första grenarna 100 meter, lĂ€ngdhopp och kulstötning Ă€r han inte helt nöjd.
ââLite blandade kĂ€nslor, 100 meter Ă€r jag nöjd med dĂ„ det var tre hundradelar frĂ„n Ă„rsbĂ€sta. Kulan Ă€r ocksĂ„ stabil, det Ă€r lĂ€ngden som Ă€r jĂ€vligt dĂ„lig tyvĂ€rr, sĂ€ger han till TT i katakomberna under Olympiastadion och fortsĂ€tter:
ââAlltsĂ„ det Ă€r lĂ€tt att stirra sig blind pĂ„ resultatlistan 6,91 Ă€r sjukt dĂ„ligt för min del. Men det Ă€r vĂ€l mer helheten liksom och kroppen och att fan, det gör ont överallt, tyvĂ€rr. Det Ă€r kopplat till min reumatiska sjukdom.
Förklaringen till att han inte Àr nöjd med lÀngdhoppet, som vanligtvis Àr en av hans bÀttre grenar, ligger precis dÀr. I sjukdomsproblemen.
Exakt vilken sjukdom det Àr han drabbats av Àr fortfarande inte helt besvarat enligt honom sjÀlv.
ââNĂ€r man har problem med hĂ€lsena, knĂ€ och sĂ„ fick jag ont i höften under lĂ€ngden ocksĂ„, dĂ„ blir det svĂ„rt att hoppa lĂ„ngt. Det Ă€r irriterande sĂ„klart, det Ă€r ju en lite ny kropp jag har, som jag inte har vant mig vid.
"Sjukt stolt"
ââAlltsĂ„ det Ă€r en reumatisk, autoimmun sjukdom. Det Ă€r en artrit-variant som gör att det har satt sig i leder och senfĂ€sten runtom i kroppen. Det kommer och gĂ„r lite i skov sĂ„ det traskar ju runt i kroppen, sĂ€ger han och fortsĂ€tter:
ââDet Ă€r kanske inte optimalt att göra en tiokampssatsning pĂ„ det kanske, men samtidigt Ă€r jag sjukt stolt över att vara hĂ€r med tanke pĂ„ tiden jag har bakom mig.
PĂ„ plats i MĂŒnchen för att heja pĂ„ Fredrik Ă€r hans familj. Hans pappa, Jan Samuelsson, som ocksĂ„ Ă€r hans trĂ€nare, var i SVT:s sĂ€ndning synligt berörd över att hans son ens kom till start i EuropamĂ€sterskapet.
ââDet Ă€r fint att höra. Morsan, syrran, faster och sĂ„ farsan â coach Ă€r plats. Det har varit jobbiga mĂ„nader för hela familjen, med sĂ„dana hĂ€r sjukdomar vet man ju inte hur kroppen ska reagera eller vad som hĂ€nder hĂ€rnĂ€st.
"Har jag tvÄ mÄngkamper kvar?"
PÄ grund av problemen vet han inte hur lÀnge det ens Àr möjligt att fortsÀtta tÀvla, eller vad som vÀntar överhuvudtaget.
ââKommer jag att kunna hĂ„lla pĂ„ i fem Ă„r till eller har jag tvĂ„ mĂ„ngkamper kvar i mitt liv? AlltsĂ„ Ă€rligt talat sĂ„ vet jag inte. Det beror pĂ„ hur sjukdomen kommer att slĂ„, sĂ€ger han och fortsĂ€tter:
ââDet blir lite kĂ€nslosamt för man vill det sĂ„ mycket. Skallen vill det och jag mĂ„r bĂ€ttre sĂ„ hĂ€r i livet nu men kroppen skriker Ă„t en att "vad hĂ„ller du pĂ„ med". SĂ„ det Ă€r ju den hĂ€r balansgĂ„ngen att lyssna pĂ„ kroppen och hĂ€lsan men att man Ă€ndĂ„ vill gasa.
Trots alla motgÄngar blickar 27-Äringen framÄt. Kanske blir nÀsta sÀsong fin. Men med ett ovisst sjukdomsmoln och missade trÀningstimmar finns frÄgetecknen dÀr, trots att den mentala biten har blivit bÀttre.
ââDĂ€r har jag tagit steg, men det Ă€r det dĂ€r med att kroppen helst ska ta nĂ„gra fler steg sĂ„ man fĂ„r helheten pĂ„ sikt ocksĂ„. DĂ„ kan det ju blir skitbra kanske till nĂ€sta sĂ€song igen, det Ă€r ju det man hoppas. Man lever ju fortfarande i ovisshet det Ă€r vĂ€l mer det som Ă€r frustrerande, sĂ€ger han.