Jonas Desai. Arkivbild.
”Räcker det inte med fotboll?”, gissar jag att min flickvän tänker varje kväll vid 18-tiden. Hennes tålamod bör berömmas, likaså hennes försök till förståelse, både av sporten och av mina behov. Och visst skäms jag, innerst inne, för att jag nu har suttit framför teven i två veckors tid och oinspirerat lyssnat på hennes arbets-anekdoter, som under normala förhållanden är mycket underhållande. Men, tänker jag så fort förnekelsen har fått fäste. Det pågår bara två veckor till. Och jag är inte den ende som beter mig såhär.
För visst är VM i fotboll något alldeles förtrollande? Något som får våra dagliga rutiner att skakas om, som får gymmet att framstå som ragnarök och får försummelsen av våra partners att verka acceptabel. Likt Eric Claptons gitarrsolon hjälper fotbolls-VM att göra ett esoteriskt fenomen tillgängligt för allmänheten, och i många fall enar oss på vägen. Vi har bara fyra veckor på oss att insupa sportens allra största fest, så låt oss då göra det. Problemet är att jag, något cyniskt, redan funderar över hur jag någonsin kommer att kunna anpassa mig till livet efter VM. Åh vilken baksmälla det kommer att bli.
Vår räddning blir förstås vår egna lilla turnering, Division 1 Norra. Idag möter vi BK Forward som är, precis som vi, ett lag i behov av poäng. Vi har förlorat för mycket blod de senaste matcherna och behöver sy igen såren, läka en stund och sedan växa oss ännu starkare. Kanske startas den processen redan idag, på ett soldränkt Norrvalla med en langos-fylld rekordpublik på läktaren. Jag känner mig optimistisk och inspirerad och tackar delvis VM för de känslorna. Idag är vi, enligt oddssättarna, favoriter. Det är en kostym vi hittills inte har provat i den här serien, men som förhoppningsvis passar oss alldeles utmärkt.
Jonas Desai