Anna Ricknell gav sig inte och står fortfarande stark.
För de som följt med i sporten i Skellefteå är hon ett välkänt namn. Hon var väldigt framgångsrik och spåddes en strålande framtid. Hon var på gränsen till att slå igenom stort innan en skada förstörde för henne.
Norran skrev spaltmeter om hennes framgångar, men något som aldrig syntes var kommentarerna som hon fick. Som mer eller mindre ensam tjej så var hon med i samma lag som ett gäng äldre killar och den psykiska press hon utsattes för kom aldrig fram i dagsljuset.
Anna Ricknell figurerade ofta i Norran under sin karriär.
Förrän nu. Nu är Anna Ricknell en ofta anlitad föreläsare och då får åhörarna höra om hennes berättelser.
– När jag föreläser utgår jag alltid från mina erfarenheter. Hur är man ett team, och det spelar ingen roll om det är ett idrottsteam eller ett arbetsteam. Vi är alla människor och vi är alla olika. Ibland när vi kommunicerar gör vi misstag och ibland finns det kulturer som är felaktiga, konstaterar hon.
Hon är som så många en del av kampanjen #metoo. Och hon var lite före sin tid.
– När #metoo-kampanjen kom så kändes det som kändes det som jag redan pratat om det här väldigt länge, säger hon och ler.
När hon som ung tävlade för Skelleftesim så fanns kommentarerna där från hennes lagkamrater. Något som gjorde sporten som hon fortfarande älskar väldigt jobbig under perioder.
– Till deras försvar. När man är väldigt ung finns det ofta en kultur och roller i varje grupp, om det är i skolan, i föreningar, eller i musik spelar ingen roll. Jag var den enda tjejen.
Som tjejsimmare är det vanligt att man slutar i puberteten. Det är mycket som händer med kroppen.
– Men jag var så pass bra att jag ville fortsätta, för jag är en sjuk tävlingsmänniska. Jag brukar säga att jag tror att det fanns två stora anledningar till att jag inte lät mig knäckas. Det ena var att jag ville vinna så sjukt mycket. Så viljan att bli bäst var större än påtryckningarna från grabbarna. De var många gånger omedveten och några gånger medveten. Sedan hade jag också ett väldigt bra stöd från mina föräldrar.
Några av killarna har i vuxen ålder bett om ursäkt.
– Någon sa: "Hur pallade du med oss, fy fasen vad jag skäms när jag tänker på hur vi betedde oss och vi kände inte då att det var så illa att man skämtade."
Hon förstår att de inte riktigt förstod vad de utsatte henne för.
– I deras värld var det så oskyldigt, det kunde vara att man skulle berätta en snuskig historia och så satt man där själv , en 13–14-årig tjej omringad av bara äldre grabbar som ville att man skulle förklara ett snuskigt skämt "Men förklara nu Anna. Vad var det som hängde ut?" Jag ville bara bort och bara att de skulle låta mig vara.
Anna Ricknell hade jobbiga stunder under sin karriär.
I det stora hela var simningen fantastisk. Det svåra var tiden före och efter bassängen var det stora problemet. Anna försökte hitta sin lösning genom att sätta sig längre fram i bussen med ledarna.
– Och det gick bättre då, det var en liten lösning på problemet med resorna. Där kunde jag sitta i min egen värld. Tog på hörlurarna och lyssnade på musik.
Hon tror att en stor grund till det var att hon var stjärnan och att svartsjukan och avundsjukan var det som triggade.
– Den ende som inte var så var Kenny Ståhl. Och det var ju jag och han som var stjärnorna. Vi åkte på USM tillsammans, vi bodde i samma rum och han var som en storebror. Han var den som grattade mig, men han var också väldigt duktig. Om jag skulle vara en kille så skulle det sticka i ögonen om den enda tjejen är pratsam, är duktig på att uttrycka sig och dessutom bättre än mig. Det skulle nog svida som tusan. Så jag kan förstå dem lite.
Det handlade om det psykiska, inte om något fysiskt.
– Det har jag i alla fall inga minnen av. Det var det psykiska med att förminska mig, förlöjliga mig och komma med de här sexuella anspelningarna.
Under karriären har Anna Ricknell samlat in 500 medaljer.
Hon försökte få hjälp av sin tränare Markus.
– Jag kommer inte exakt ihåg när detta var, men jag kan ha varit 14-15 år och hade sagt till mamma och pappa att jag inte orkade längre, det var så jobbigt och jag behövde inte att de var snälla, bara att de lät mig vara så jag fick träna och tävla. De sa att jag skulle prata med min tränare och det krävdes ganska mycket mod att komma och blotta sig för honom. Jag kommer aldrig att glömma det och jag tog upp att jag mådde dåligt och att jag ville att killarna skulle låta mig vara ,att jag inte tyckte det var roligt längre utan bara jobbigt och då säger han: "Men jag är ju inte din pappa Anna. Ska jag springa till dem och säga att nu får ni vara snälla med Anna, då blir det bara värre." Och det är det svaret en vuxen ledare ger till en tjej som är 14-15 år. Man blir paff och ledsen när man bett om hjälp. Du hjälper mig inte och du förminskar mig. Ytterligare en härskarteknik där man blir förlöjligad.
Anna vände sig till sina föräldrar istället.
– Både mamma och pappa sa att "Tyvärr Anna så måste du förstå att det kan vara så här i livet. Du måste fokusera på de människor som är glad för dig. Som gläder sig för din framgång. Och så kommer det att vara hela livet. Det kommer alltid att vara de som är missunnsamma. Du måste försöka hitta en väg som är positiv för dig att välja glädje och inte låta dig tyngas av avundsjuka". Det blev en otrolig målbild för mig. Jag ville bli bäst.
Anna har föreläst om sina erfarenheter för bland annat alla idrottsklasser på Anderstorpsgymnasiet.
Hur reagerar dem? Ställer de frågor?
– Nä. Det var i aulan och alla känner inte varandra. Alla satt i sina grupper, fotbollsspelarna, hockeyspelarna, de som simmar, de som håller på med taekwondo och det är naturligt. Man söker sig till sin grupp. Däremot fick jag feedback av lärarna att det eleverna inte behövde vara med, men de var där och ingen gick.
Två tjejer kom fram efteråt och Anna tycker att det var modigt.
– De ville kramas och sa att de var precis vad de behövde höra. De tackade för att jag delade med mig.
Anna pratade väldigt mycket om varje individs ansvar.
– Att man ska fundera på vad det innebär. Hur landar ett skämt om en persons utseende, kön eller etnicitet? Att försöka tänka lite innan du gör, utifrån min erfarenhet och jag såg att många blev berörda.
Anna tycker att #metoo-kampanjen har gett många positiva effekter.
– Överlag tycker jag att den är fantastisk. Självklart utifrån det utgångsläget att jag är kvinna. Och det är olika förutsättningar fortfarande. Framför allt tror jag att det handlar om att kanske att medvetandegöra både män och kvinnor. Jag tror att det inneburit att många tänker att "jag har då inte" och sedan att den här vändningen fått att flera kvinnor, men också män, att jag är den, jag är också den som har också blivit utsatt eller utsatt någon. Det är samma sak med härskartekniker. Alla använder sig av det hela tiden, men det är ofta omedvetet. Det är så jag ser på den här kampanjen. I den första anblicken tänkte jag att jag inte blivit utsatt av fysiska kränkningar och så börjar man backa bandet och hitta de här grejorna.
En sak gör henne ledsen.
– Det är när kvinnor säger att det blivit överdrivet. "Jag har då aldrig". Det här är inte ett läge då du ska ställa dig på männens sida. Det här handlar om ett systerskap eller om att vara medmänniska. Oavsett om du är man eller kvinna. Men att försöka förlöjliga kampanjen genom att till exempel säga "Jag har då aldrig" eller "Jag bryr mig inte om att Lasse smäller mig på rumpan". Det är din upplevelse, inte någon annans. Om en person upplever ett obehag då spelar det ingen roll vad förövaren eller personen med kommentaren tycker. Utfallet är det som spelar roll, säger Anna och fortsätter:
– Men det är många människor som inte förstår att man gjort det. Och det är mänskligt. Jag har säkert förminskat eller kränkt någon, men jag försöker tänka mig för så jag inte ska göra det.
Den vuxna Anna, den du är nu, vilka råd skulle du ge den unga Anna som blev utsatt?
– Mycket bra fråga. Vet egentligen inte. För jag tog mig igenom det. Det hade varit en annan sak om det knäckt mig om slutat med simningen. Jag hade gjort allting igen om jag fått chansen.
Vad skulle du säga till killarna som fanns i din närhet?
– Jag hade sagt till dem att ni tror att ni bara skojar med mig, men det här gör mig illa till mods. Så mycket att jag flera gånger tänkte sluta med simningen. Tänk om ni skulle ha grattat mig varje gång jag kom hem från en tävling. Gett mig beröm istället för att slänga ur sig att jag skulle bränna min landslagsbaddräkt när jag kommit hem från ett europamästerskap med medalj. Då vill man ha en kram eller en klapp och höra "fasen vad bra du är", säger Anna och fortsätter:
– Eller att de hellre hade försökt tävla med mig. Det har jag alltid gillat. Jag skulle nog säga till dem att vi har ett bra lag. Men det blir så mycket bättre om ni bara är snälla. Om ni slutar med historierna, att ni slutar göra mig obekväm och sluta göra saker så jag får ont i magen.
När Anna summerar sin karriär är hon trots allt väldigt positiv.
– I det stora hela var simningen helt fantastisk. Jag skulle inte gjort något annorlunda. Det jag önskar är att de andra skulle ha gjort något annorlunda.