Vi betedde oss som om vi precis mirakulöst vunnit slaget om vår överlevnad. Alltså inte bildligt talat utan bokstavligt, att vi hade dött om vi inte vunnit. Krister, vår tränare, var tvungen att påminna oss om att tacka motståndarna eftersom vi, så fort slutsignalen ljöd, gick vilse i vinstens glädje-dimma och avfärdade alla deviser kring kod och etik fotbollslag emellan. Jag kan mycket väl ha vridit en nack-kota på både Jocke Vikberg och Kevin Forss i en euforisk judo-inspirerad double takedown. I min efter-analys funderar jag återigen; Var vinsten verkligen så viktig?
Jo, jag tror det. Dessa naturliga glädjescener och spontana reaktioner är talande exempel på hur mycket vi behövde det. Hur mycket vi behövde utrota våra blygheter, lyfta på mentala spärrar och helt enkelt inte tänka så mycket. Vi agerade som ett lag utan rädsla på grund av denna förlösning, och effekten av det var att vi blev otroligt svårslagna. Visst är det fascinerande att den urvattnade och överanvända premissen ”sätt försvarsspelet först så kommer resten sen” fortfarande fungerar och i allra högsta grad fortfarande är relevant. När vi försvarade oss som bäst kändes sättet vi anföll på nästintill automatiskt. Försvarspositionerna gav förutsättningar för omställningar och anfallsspel vilket var en direkt orsak till våra tre hemtagna poäng. Det som förbryllar och samtidigt gläder är slutsatsen; när vi mentalt var som mest frigjorda, då blev vi också som mest mekaniskt strukturerade. En sådan blandning är väldig jobbig att möta.
Nåväl, jag ska inte bli för teknisk. Vi ska fortsätta förbereda oss på bästa sätt, ha respekt för våra motståndare men kanske inte tänka så mycket. Bara spela. Vi fortsätter att slå ur underläge på söndag mot Nyköping, men går in i den matchen med en tro vi inte haft förut. En tro på att vi också kan göra nedslag i den här serien.
Jonas Desai