Pröva på. Salomon Habtamu testar häcklöpning med ett leende på läpparna. Foto: Roger Lindström.
Jag vet att jag tillhör en privilegierad generation. När jag växte upp tvärs över gatan från Norrvalla fick vi barn vara där på idrottsplatsen nästan jämt.
Det fanns inga begränsningar om vi ville spela fotboll, åka skridskor, stöta kula, hoppa längd eller något annat som var aktuellt just den dagen.
Vaktmästarna var över lag snälla och vi visste precis när och var det var tid att samlas.
Det hände många år att vi till och med var där på julaftonens kväll – efter julklappsutdelningen – och visade upp våra nya grejer. En del hade fått hockeyhandskar, några andra en ny klubba, men alla var lika glada när vi körde igång en landhockeymatch.
Det känns som att mycket av det har försvunnit. Naturligtvis beror det på att många av barnen har så många klubbträningar att det helt enkelt inte finns utrymme att träna på egen hand.
Därför blev jag så himla glad när Skellefteå AIK friidrott arrangerade en pröva på-dag och alla ungarna såg ut att ha så himla kul.
De spelade ingen roll om du hoppade långt eller kort, om du kastade fel, det viktiga var bara att våga pröva.
Gunilla Büstedt var kvinnan bakom idén och hon hade också bjudit in asylsökande från olika delar av kommunen. Och det var många som hade hörsammat den uppmaningen.
Vi kan bara hoppas att de till annat år också får utrymme att se till att fler barn kan vara med. Till exempel genom att kommunen ställer upp med bussar från ytterområdena.
Det här är dessutom en idé som fler klubbar kan pröva på – och säkert också gör det.
Fördelen med just friidrotten är att den har så många olika delar att det i princip finns något för varje barn som de tycker är roligt.
Som 5-årige Oliver Jonsson som konstaterade:
– Roligast var att springa runt, runt.
Det behöver med andra ord inte vara märkvärdigt. Men barn som lär sig att leka idrott när de är små kommer garanterat också att hålla på längre upp i åldrarna.
För så länge glädjen är med och det är kul så lägger de inte av. Det är när tvånget kommer och pressen från omgivningen blir större som så många slutar och blir stillasittande.
Vilket inte är bra för folkhälsan – det tror jag alla håller med om.