Lagkapten Jimmie Ericsson och hans mannar kan deppa då tunga sviten fortsätter. 2–4-förlusten mot Malmö innebär sju raka förluster.
AIK:s spöklika facit är lika uppmuntrande som novembers kusliga höstmörker. Lika smakrikt som det gummiaktiga Halloweengodiset i den runda kiloslådorna i en närliggande lågprisbutik. Det vill säga inte alls.
Nej, ingenting stämmer just nu. Sju raka förluster och bara tre rynka poäng av 21 möjliga under den perioden. Här näst väntar dessutom Färjestad, som precis som Michael Jacksons zombier i den klassiska Thriller-videon kommit upp ur graven. I det här fallet den spelmässiga kistan.
Allt är förvisso inte nattsvart. AIK spelar under perioder riktigt bra och skapar också en hel del vassa lägen. Men vad hjälper det då man inte sätter dit dem. Antingen missar man på eget bevåg eller så bjuder motståndarmålvakten på en förstklassig räddning.
Talande facit
Sju raka utan en enda seger går trots allt inte att snacka bort. Inte heller att man är så pass långt nere som nia i tabellen.
Jag vet att säsongen fortfarande är ung – att en period med några vinster i följd snabbt tar laget upp till topp sex igen. Men det är lättare sagt än gjort. För när ett lag inte vinner matcher när man är bättre och skapar mer än sitt motstånd – ja, då är det ruggigt tungt att vinna de matcher man faktiskt inte är det spelmässigt bättre laget.
Tung statistik
Viktiga svartgula faktorer som felar för ofta är misslyckade rensningar i avgörande lägen (som vid 1–0-målet) samt kampen framför de båda målen. Lägg därtill att AIK ligger i botten i tekningsstatistiken så förstår ni att det finns många delar i spelet som behöver bli betydligt mer framgångsrikt.
Fortsätter förlustraden veckan ut går det konstatera att AIK går in i landslagsuppehållet i den kanske mest pressade situationen sedan återkomsten till SHL 2006.
Jag tycker att det är för tidigt att prata om kris. Men fortsätter förlustraden veckan ut går det konstatera att AIK går in i landslagsuppehållet i den kanske mest pressade situationen sedan återkomsten till SHL 2006.
Vi som lärt oss att AIK brukar vara ett spöke för många. Men just nu är man långt ifrån skrämmande att möta...
Viktigt lyft
Det mest positiva i AIK den här kvällen var att den ifrågasatta trion med Mathis Olimb mellan Bud Holloway och Juhamatti Aaltonen var lagets bästa enhet.
Ett viktigt steg i rätt riktning och ett lyft som, sett med svartgula ögon, förhoppningsvis fortsätter.