SK Örnvingen är en viktigt del av Kalvträsks historia, men A-laget försvann för tio år sedan i år. Morgan Bohman såg till att klubbens sista år blev väldokumenterade.
Kalvträsk är en by som tillhör en av de sista utposterna vid Skellefteå vidsträckta kommungräns. Resan dit är strax över nio mil från centrala Skellefteå. Kustlandskapet förvandlas snabbt till vacker Västerbottnisk inlandsmiljö under resan. I takt med att vägen klyver genom byarna väcks tankar med en stor portion vemod.
De luggslitna och övergivna husen efter vägen är många och blir fler med åren. Åsträsk järnvägsstation, knappt en mil från Kalvträsk, ser ut som om den inte har fått någon kärlek på många år. Ogräset syns i spåren och den är på något sätt lite symbolisk för utvecklingen. Det är som om livet sakta håller på att kramas ur regionen, eller socknen som det en gång kallades. Befolkningsutvecklingen sätter siffror som förstärker den bilden. Enligt Wikipedia bodde 192 personer i Kalvträsk under 60-talet.
– I dag brukar man säga att det bor 30 personer här. När den här socknen var som störst kring 50-talet sas det att bodde 1300 personer häromkring, säger Morgan Bohman.
Infarten till Örnvingens hemmaplan är lätt att hitta.
35-åringen jobbar just nu i Kalvträsk lanthandel. Den har överlevt, men inte utan kamp. Sedan lite mer än tio år tillbaka är den en ekonomisk förening som drivs av de boende. Utan den är det Norsjö som är närmast för att handla, tre och en halv mil bort.
Det häftiga namnet
Morgan Bohman var med och satte Örnvingen på kartan. Inte som spelare, även om han gjorde några matcher i laget, utan som lagets administratör. Han filmade och dokumenterade laget fram tills dess att det lades ned 2008.
– Mitt mål var att de skulle vara en av de mest dokumenterade gärdsgårdsklubbarna. De 65 sista matcherna plus försäsong är filmade, säger Bohman.
Klubben från byn Kalvträsk har en gedigen historia som sträcker sig så långt tillbaka som 1933, men olika sportaktiviteter fanns redan frekvent i början av 20-talet.
Klockan har inte behövt användas på länge. Nu står klocktavlan lutad mot ena omklädningsrumsväggen.
Historien om varför laget från byn fick namnet Örnvingen berättas i boken om klubben. Den kom i samband med 80-årsjubileumet 2013 och skrevs av Bohman tillsammans med Jan-Erik Bergström.
Från början skulle klubben heta Örnen, men det visade sig vara upptaget redan av en klubb från värmländska Charlottenberg. Då kom Einar Signarsson på idén om att klubben skulle heta Örnvingen istället. Och så fick det bli.
Kalvträsk har en koppling till örnar på flera sätt. Bland annat sägnen om att en örn en gång plockade upp en kalv och tappade den. En annan koppling är att Vitbergets reservat, några kilometer från Kalvträsk, är ett populärt tillhåll för kungsörnen.
Vacker anläggning
Bohman visar vägen till Hallidens IP, namnet på Örnvingens hemmaplan. Den ligger knappt en kilometer från lanthandeln.
Den stilfulla och röda skylten med namnet ”Halliden” vid vägen kommer precis före skylten ”Välkommen åter”.
Stolparna är fastgjutna i backen på Hallidens IP. Däremot är det ingen aktivitet här och har inte varit på flera år.
Planen ser ovanligt välmående ut, även om det syns att gräset inte är nyklippt.
– Gräset klipps fortfarande regelbundet, men inte lika ofta, säger Bohman.
Bortsett planen finns många tecken på att den aktiva verksamheten börjar bli historia. Målburarna, som enligt gammal modell är nedmonterade i backen, saknar nät. De rödmålade byggnaderna har färg som lever på övertid och tjälen i backen har gjort att många av byggnaderna har börjat luta en aning.
Halliden är på många sätt som en klassisk idrottsanläggning i en by, med planen vackert utskuren ur skogen. Ett stycke idrottshistoria och kultur för byn som ligger lite i det fördolda. Kalvträsk ligger ju inte heller efter en väg på väg mot något annat stort publikt mål. Så bonusbesökarna uteblir i hög grad.
Fotboll finns nu som närmast i Norsjö och därefter Burträsk. Kopplingen till Burträsk är annars naturligt starkare, trots att det är en halvmil längre dit.
– Alla som bor här har ju gått i Burträsk skola. Därför är det mer naturligt att det blir den kopplingen dit, säger Bohman.
Örnvingen hade sin sportsliga peak inom fotbollen under 70-talet. Femteplatsen i division IV 1974 är klubbens bästa resultat.
De roliga åren
Men trots den tråkiga utvecklingen i inlandet, levde Örnvingen upp i mitten av 00-talet.
– Säsongen 2005 var fantastisk. Då hade vi satsat och värvat Robert Eskelinen. Vi vann serien överlägset och tog oss upp till femman, säger Bohman.
Under den säsongen var det också mycket publik. Från att ha varit 30–50 personer var det dubbla publiksnittet med en peak uppåt 200 personer på Halliden.
Örnvingens omklädningsrum står redo att användas. Där finns flera kvarlevor från föreningens aktiva tid.
Nästan samma siffror som under storhetstiden på 70-talet. Örnvingen har inte haft förmånen att spela mot något riktigt högt rankat lag.
– 1979 mötte vi Gimonäs i Umeå. Hade man vunnit där, kunde det ha blivit Solna AIK på Halliden. Härlig tanke är det i alla fall.
En annan rolig anekdot är sponosorkontraktet som skrevs 2005. Örnvingen fick då ett avtal med Skelleftebränslen att för varje gjort mål skulle det tillfalla 300 kronor till laget och för varje insläppt mål drogs det av 100 kronor.
Örnvingen var seriens målfarligaste lag och tryckte in 109 skott bakom motståndarmålvakterna. Nettointäkten landade på en bit över 30 000 kronor.
Slutet
Det blev tre säsonger i division V för klubben. 2008 hamnade laget näst sist, men då var beslutet om att lägga ned laget redan taget. Det var inte spelarbrist som var grunden.
– Snarare ledarbrist. Utan Björn Bergström hade klubben sannolikt försvunnit redan efter 2002. Det var hans engagemang som höll klubben vid liv fram till 2008. Vi var ganska klara med det beslutet när det väl togs. Tiden var mogen då, även om vi säkert hade fått ihop spelare för att ha ett lag.
Men det som skulle symbolisera det riktiga slutet blev vackrare än så. Så vackert att Bohman kan dra en nästan rak referens till Tre Kronors OS-vinst 2006. Ett halvår efter att serien var färdigspelad och beslutet taget, ställde Örnvingen upp i Nymek Cup – och vann efter straffvinst mot Burträsk
– Det var som när Lidström gjorde segermålet i finalen, framspelade av Forsberg och Sundin. Vi vann på straffar i finalen. Björn Bergström gjorde enda målet, Jim Buhr räddade två straffar. Manne Lundström som i princip sköt oss till final. Tre stora profiler som fick bära oss fram till segern.
Om det satte punkt för evigt går inte att svara på. Men utvecklingen i socknen ger inte de mest positiva tecknen. Men Bohman är öppensinnad.
– Finns alltid en dröm. Kanske med det där sjumanna- alternativet som finns. Det öppnar nya möjligheter och är inte lika krävande.
Tills vidare får Bohman leva på minnena, som han har varit så skicklig att samla på, både filmat material och i bokform.
– Under åren i Örnvingen fick man lära sig att uppskatta segrarna. De få som kom. Det strösslades inte med vinster. Så när de väl kom fick man verkligen suga på karamellen.
Hur ser du på din roll i klubben?
– Kanske var den lite för kort. Hade man levt om livet hade man kanske engagerat sig tidigare och varit med i fler år.