AIK har en jobbig trend. Och flera av de tilltänkta nyckelspelarna har varit för frånvarande.
Vi får spola tillbaka klockan nio år för att hitta en liknande situationen. Under den gråa novembermånaden och mörka december fick AIK uppleva åtta raka förluster.
Nu har AIK sex raka förluster i SHL – och det är inte november ännu. Och när förluster kommer på rad som de har gjort, är slumpen och oturen eliminerad som orsak.
Faktum är att AIK inte har lyckats ta en trepoängare ens när laget spelar bra, som mot Frölunda och Linköping. På kort sikt går det att leva på tendenser och potential, det är onödigt att börja prata om kris i ett för tidigt läge.
Problemet för AIK var att insatsen mot Örebro inte var ett steg i rätt riktigt. Och återigen en tappad ledning. AIK fick förvisso på nytt utdelning i powerplay, men det var kanske det enda som var riktigt positivt.
Mycket stod och föll med förstaformationen under fjolåret och dessvärre ser det alltmer ut som under fjolåret. Men Joakim Lindström och Oscar Möller kan inte göra allt. Nu var det på vippen att Lindström kunde kvittera i slutet och hade även ytterligare en ramträff tidigare i matchen. Men det är inte Lindströms ramträffar som fäller AIK. Det är andra faktorer som fäller avgörande.
Andreas Wingerlis utveckling har varit imponerande. Förbundskapten Peter Popovic satt på läktaren och var imponerad över AIK:s centertalang. Men faktum är att i övrigt på forwardssidan är det för få som kliver fram för sällan.
Bud Holloway är bara en skugga av sitt forna jag på isen. Den Holloway som gjorde 71 poäng en säsong, slog assistrekord och även innehar poängrekord i slutspel är någon annanstans. Mathis Olimb och Aaltonens facit har varit oerhört begränsat.
Alvarez gjorde förvisso sitt tredje mål och Hedberg noterades för sin första poäng mot Örebro, men facit för nämnda kvintetten är snällt sagt – otillräcklig. 60 spelade matcher och totalt 13 poäng.
Hela kvintetten är ”färdiga” spelare som egentligen ska kunna göra ett intryck från första dagen, men är nu ett komplement medan Möller och Lindström vilar upp sig.
AIK saknar också en riktig powerforward, som är beredd att göra allt och lite till för att vinna. En spelare som river och sliter framför mål, tacklas och skapar en eldflamma. Någon som skapar lite känslor och passion på isen. Ett sånt kort kan aldrig vara dåligt att ha i sin hand.
För det här laget behöver en injektion av någonting. Annars kan det bli mörkare än på nio år.