Drygt en tredjedel av serien är spelad. Skellefteå AIK leder serien. Inte ohotad som de två senaste åren, men det spelar egentligen inte så stor roll.
Sett till vilka förväntningar som var rimliga inför säsongen har AIK lyckats nästan ofattbart bra. Att tappa åtta av lagets nio forwards, bara Forssell är kvar, skapar ju en väldigt svår situation.
Det är svårt att inte bli imponerad hur AIK har hanterat det hela trots spelarförlusterna. Men i lördagens toppmöte mot Frölunda kändes det som om bristerna hos AIK blev synliggjorda. Göteborgslaget Frölunda och HV71 har tillsammans med AIK brutit sig ut som en topptrio. Internt däremot har AIK bara tagit två av tolv poäng mot toppkonkurrenterna. Och då är det viktigt att ha i minne att de två poängen lagen tog i Göteborg, var två poäng där marginalerna var på AIK:s sida.
Både Frölunda och HV71 kommer sannolikt att bli två av AIK:s tuffaste motståndare. Den kanske största favoriten, Växjö, har haft det aningen tyngre än förväntat.
AIK:s styrka den här säsongen är lagets förmåga att hålla en jämn nivå i 60 minuter, match efter match.
AIK:s system, som inkluderar en träningsmodell som uppenbart är bäst i hockeysverige, gör att laget kan hitta en hög och jämn nivå som blir vägvinnande genom serien. Däremot har AIK tydliga brister i årets upplaga, som inte minst blir synliga mot toppkonkurrenterna:
* Skickligheten är av naturliga skäl inte lika bra. AIK gör inte lika många mål på de chanser laget skapar.
* Spelet utan puck är inte lika bra som tidigare och det blir tydligt i försvarsspelet. AIK är mer sårbara än tidigare.
* De nya zonerna passar AIK:s boxplay dåligt. Laget kunde med extremt hård press eliminera motståndarna powerplay effektivt. Med de nya zonerna är hård press inte lika effektivt, snarare tvärtom – förödande.
Mot konkurrenter HV 71 och nu senast, Frölunda, har det här varit extra tydligt. För den interna statistiken mellan topplagen är avslöjande.
Lördagens match höll en hög nivå, men Frölunda imponerade och visade att det inte absolut inte är någon tillfällighet att de är ett av lagen i toppen. AIK gjorde en bra arbetsinsats, men utan den finess publiken har vant sig vid från tidigare år. Det finns mycket att jobba vidare med.
***
Roland Stoltz och ”Garvis” Määttä valdes in till Wall of fame i AIK. Välförtjänt förstås. De har betytt oerhört mycket – för AIK och för svensk ishockey. Det ena ska förstås inte utesluta det andra, men oavsett nivå, tycker jag att det är respektlöst att Pär Mikaelsson fortfarande har blivit förbisedd.