SHL har börjat tappa mark. Precis som sporten ishockey. Trenden är tydlig och tycks vara ännu tydligare den här säsongen, även om sjunkande publiksiffror har varit på tapeten minst ett par säsonger.
Anledningen till publiktappet beror inte på någon enskild detalj. SHL omsätter över en miljard kronor, men trots att sin position som storbolag, är organisationen förvånansvärt dålig när det handlar om vissa delar. Rent av usel när det kommer ett par avgörande detaljer, som bygga stjärnor exempelvis.
Ishockey är tillsammans med fotboll traditionellt sporter som genom åren har varit kraftigt mediaexponerade. Under lång tid har publiken och förmågan att bli exponerad varit saker som toppligorna inom sporterna har kunnat ta näst intill förgiven. Och det skapar förstås stora problem när publik och exponering minskar – båda hänger ju ihop och drar varandra snabbare både uppåt och nedåt.
Publiktappet behöver en djupare analys och det behöver även skjutas in ödmjukhet. De officiella uttalanden som har gjorts och förslag på lösningar imponerar inte. Både Hans–Göran Karlsson i Brynäs (Aftonbladet 28/9) och Mike Helber i Linköping (hockeysverige.se 29/9) är inne på att färre omgångar och att starta senare skulle vara en lösning.
Publiksiffrorna och ekonomin har ett samband, men inte längre lika självklart som det kan verka. Den viktigaste inkomsten kommer från TV–rättigheterna som är guldgruva för lagen i SHL, som ensamma får ta hand om den delen.
Det bygger en stabil topp, men när pengarna stannar i toppen går det förstås ut över bredden och det får naturligtvis effekter.
För oavsett vad det handlar om är det många gånger bredden som sätter gränser för långt det går att nå i toppen. Publiktappet hänger, precis som Anna Ersson många gånger betonar, ihop med en stor mängd faktorer. Så många att det också kan vara svårt att värdera vad som är viktigast att lägga tid på.
Samhället vi lever i har också förändrats och debatten handlar många gånger om att tiden tycks krympa för genomsnittsmänniskan. Mindre tid och större utbud gör det trängre på "marknaden" och det ställer förstås högre krav på de verksamheter som vill fortsätta att vara stora och starka.
Att SHL upplever en mindre publikkris kan rent av vara sunt för verksamheten. Krisen är ju förändringens bästa vän, sa Jan Carlzon på SAS. Och även SHL mår bra av att fundera i större banor i sin verksamhet.