Majvi Hägglöf tillbaka i Lund där Lundkärringarna spelade.
Snackar man damfotboll i Skellefteå så är det allt som oftast Sunnanå som pekas ut som de stora pionjärerna. Men det stämmer ju faktiskt inte. Det var många lag som var före med fotboll. Ett av de absolut största lagen var just Lunds FF där Majvi och maken Alvar var initiativtagare. Alvar agerade lagledare och tränare och Majvi var spelare. Året var 1967.
– Är man uppvuxen med fem bröder och har en äkta man som är fotbollsmålvakt så är det inget svårt val, säger Majvi som började spela fotboll redan som femåring och fortfarande spelar med barnbarnsbarnen.
Som vuxen blev det då äntligen spel i lag för henne.
– Jag var ju lyxhustru och hemmafru så jag vill komma ut jag också och spela fotboll.
Laget bestod från början av spelare från byn.
– Det var Lundkärringarna. Vi var ju hemmafruar allihop. Vi var ju gamla egentligen, säger hon med ett skratt.
Hon tackar sin man Alvar för allt.
– Det var han som skapade det här. Han fixade tröjor och domare och betalade allt själv. Utan honom så hade Lunds damlag aldrig funnits. Jag är väldigt tacksam att han gjorde det här för oss.
Maken Alvar Hägglöf var tränare för Lund.
Men Majvi bidrog naturligtvis också.
– Nja, jag satt bara hemma och ringde. Jag var ju hemma och kallade alla spelare. Vi visste ju inte var vi skulle träna från vecka till vecka. Så det var min uppgift.
Det var först år 1971 som damfotbollen blev accepterad av Västerbottens Fotbollförbund, som då införde DM även för damer. Fyra serier med sammanlagt 23 lag genomfördes och i Västerbotten så fanns 300 spelare i reguljärt seriespel. Detta enligt Årets Fotboll 1972.
Och laget att slå i Skellefteå var just Lund. Under tre säsonger så var de obesegrade och hade den smått otroliga målskillnaden 184–0.
– Jo, nog var vi bra. Det gick ett rykte om att hade vi gjort ett mål till så hade vi kommit med i Guiness Rekordbok.
Varför var då Lund så bra?
– Jag har inget bra svar på den frågan. Men vi var duktiga på att göra mål, hade ett stabil försvar och en bra målvakt. Det är väl så enkelt.
I den första DM-finalen 1971 fanns Lunds FF med. Man hade tagit sig dit via en 2–1 seger mot ett annat storlag på den tiden, Norsjö. Finalmotståndet var en stor överraskning.
Flarken, ett lag som bildats under vintern slog ut stora och starka Sandåkern i semifinal. Detta efter omspel då den första matchen slutat 0–0 trots två förlängningar. I omspelet vann Flarken med 1–0 och då var det klart för final mellan Flarken och Lund.
Finalen, som via lottning hamnade i Flarken, lockade storpublik. 1 200 personer såg finalen som i Norran beskrevs "en folkfest där en spännande och välspelad match underhöll de 1200 betalande åskådarna."
– Det var ju otroligt mycket folk, men egentligen inget speciellt annars. Och så fick jag inte spela den matchen heller, det var surt. Jag ansågs väl vara för gammal, för jag var inte för dålig, säger hon bestämt.
Flarkenspelarna Lena Carlsson, Gun-Inger Vester och Lena Berggren uppvaktar Lunds forwardsstjärna Jeanette Öhlund i DM-finalen.
Men allt har ett slut. Lunds FF gick 1974 in i den geografiska grannen Sunnanå och resten är svensk damfotbollshistoria. Anledningen var att Lund, som från början startades "på skoj", satsade allt hårdare och det blev mer och mer på allvar.
– Det gick inte längre. Det vart för mycket. Alvar blev sjuk och vi orkade inte. Så vi lämnade över verksamheten till Sunnanå. Och vet du vad. Jag har aldrig någonsin fått en enda fribiljett till en Sunnanåmatch. Det är dåligt. Trots att jag har frågat många gånger.
En av klubbens stora stjärnor var skyttedrottningen Jeanette Öhlund. Hon minns tiden i Lund med glädje.
– Vi tog ju till och med fram en klubbnål som jag har liggande någonstans här i Göteborg, säger Jeanette som sedan många år är bosatt på Västkusten.
Och faktiskt så bor hon på Lundgatan i stadsdelen Lunden i Göteborg. Så nog finns Lund kvar i hennes liv.
– Det har jag faktiskt inte tänkt på, det är ju jättekul, säger hon och skrattar gott.
Jeanette var inte alls påtänkt som någon forward.
– Nä, en kompis frågade om jag ville spela i Lund och det ville jag. De frågade om jag kunde stå i mål så jag sa ja. Sedan kom Alvar och frågade om jag inte ville spela ute någon match också. Så då svarade jag ja och gjorde några mål i den matchen, säger hon och skrattar igen.
Jeanette var en av de som följde med in i Sunnanå.
– Vi var några stycken som gjorde det och det var väl egentligen vi som blev Sunnanå.
Karriären gick sedan vidare i Jitex och det blev några landslagsläger.
– Men ingen landskamp. Jag konkurrerade ju med en viss Pia Sundhage och det var lite tufft...
Jeanette Öhlund i Sunnanås tröja.
Självklart kommer Majvi ihåg Jeanette.
– Hon var vår stora stjärna och målskytt. Tänk att hon började som målvakt, men det visade sig ju att hon kunde göra mål och inte bara stoppa dem, säger hon med ett skratt.
Men nog var de andra spelarna i Lund lite av stjärnor också.
– Det var aldrig något problem att vi var damspelare. Tvärtom, vi hade mycket publik och vi hade supportrar som följde med oss på bortamatcherna också. Det var bra för då fick de köra spelarna som inte hade någon bil.
Och apropå stjärnstatus. En rolig anekdot är väl värd att berätta.
– Vi var ute på dans en gång jag och Solveig Berg. Alvar var med också. Vi hade med oss en liten fickplunta för du ska inte tro att vi var några nykterister. I pausen gick vi ut och tog en liten en och då stod det fyra tjejer bredvid oss och pratade. Vi visste inte vilka de var så vi frågade och de sa att de var fotbollsspelare i Lund och att de spelade där. Vi sa ingenting, vi var ju inte helt nyktra och tyckte att det var en rolig grej. Vi blev inte arga eller nått...
Majvi spelade inte bara fotboll. Hon var en stjärna i badminton också. Bland annat spelade hon i landslaget för SJ-anställda och det har blivit en hel del SM-guld också. Vilket ett fantastiskt välfyllt prisskåp bevisar.
– Jag hade bra bollkänsla och läste spelet bra. I badminton var jag lite av en stjärna. Det stod om mig i tidningen nästan varje helg.
Majvi Hägglöf har en välfyllt prisskåp.
Fotbollsintresset finns kvar.
– Jag ser all fotboll på tv. Men jag gillar inte Zlatan. Han är inte värd all uppmärksamhet med all reklam och annat skit. Han hade inte varit något utan sina lagkamrater.
Vi lämnar lägenheten en stund där alla gamla artiklar och bilder knappt ryms på köksbordet och åker ut till Lund för att se om vi kan hitta något spår av ursprunget.
– Vi hade ju ingen hemmaplan. Vi fick börja nere på pojkarnas hockeyrink och sedan blev det träning på skolplanen. Efter ett tag fick vi vara på Kaplanskolan. Hemmamatcherna spelade vi bland annat på Norrvalla. Men det var alltid grus som gällde för oss.
Hockeyrinken finns inte mer. Där står det ett hus. Men bakom den gamla skolan hittar vi en gräsyta och faktiskt ett gammalt fotbollsmål. Där låg planen för 50 år sedan.
– Det var länge sedan man spelade här. Men det är alltid lika kul att komma hit och minnas. Det var en väldigt rolig tid, säger hon och ler.