SISTA ELITSKYTTEN. En ung Frida Nordström var den senaste som gjorde mål för ett Skelleftelag i högsta serien. Målet kom när Skellefteå IB föll med 1–5 borta mot Lockerud Mariestad 7 mars 2010. Foto: Ola Westerberg
Hemma vid köksbordet i ett mörkt och blött Byske, som den här dagen fått sitt första ordentliga snötäcke, sitter Sara och Loella Åkerlund och bläddrar i sina flera pärmar med hundratals tidningsutklipp från innebandykarriären.
– I Loellas farmors pärm är det helt klart bäst ordning, säger Sara och ler.
Första och, hittills, enda SM-finalen
På en av pärmens sidor finns en bild från april 1997 – en månad som på flera sätt var fantastisk för Skellefteå som innebandystad. Skellefteå IBK gick då till klubbens första och enda SM-final samtidigt som Boliden vann kvalet upp till elitserien.
I just detta tidningsutklipp som ligger uppvikt på köksbordet är det en stor helsidesbild på en vilt jublande Loella. Sekunderna innan bilden togs hade hon avgjort semifinalen mot Balrog med sitt 2–1-mål.
– Det var en fanstatisk tid, allt var bara så himla roligt, säger en leende Loella samtidigt som hon minns tillbaka på Skellefteås storhetstid på damsidan.
Föll på hemmaplan
Senare samma månad föll dock IBK i den avgörande finalen på hemmaplan i en utsåld Eddahallen. Mardrömsmotståndaren Högdalen vann med 6–3.
Sara minns den matchen mycket väl.
– Surt, vi hade verkligen en bra känsla och kunde lika gärna ha vunnit. Så det är fortfarande surt när man tänker på det. Men samtidigt är det inte fy skam med ett SM-silver. Det är vi stolta över.
Flera framgångsfaktorer
Enligt både Sara och Loella fanns det flera faktorer till att Skellefteå låg i framkant. Särskilt på damsidan då totalt tre lag – Guldstaden, Skellefteå IBK och Boliden – spelade i högstaligan under mitten eller slutet av 90-talet.
– På ett sätt kanske det var en slump att vi hade så himla många spelare som verkligen ville spela innebandy hela tiden. Det handlade inte bara om träningarna utan vi ville alltid spela. Det kunde vara på ungdomsgårdarna, hemma i källaren eller till och med utomhus, säger Sara.
– Sen var det ju också så att vi hade väldigt många spelare av väldigt hög kvalitet, men det kom också av att det var sånt driv på damsidan i stan, fortsätter hon.
Loella är inne på samma spår som Sara:
– Där i mitten av 90-talet kände alla att det var på väg uppåt. Det var ett sånt häftigt driv och flow på damsidan i innebandyn. Det satsades och det var också många stora tidningsrubriker.
Duon fortsatt följas åt
Sara och Loella har utan tvekan kamperat ihop under väldigt lång tid. Loella inledde däremot sin karriär i Guldstaden – rivalen till Skellefteå IBK där Sara spelade. Men efter att de varit motståndare under säsongen 1993/94 gjorde Loella en omtalad övergång då hon bytte Guldstaden för spel i IBK.
Efter det har duon följts åt genom karriären och livet.
– 2008 spelade vi båda sista säsongen. Det var med Skellefteå IB och Loella spelade hela säsongen och jag hoppade in efter jul när laget åkte på en skada. Efter det tränade vi Hammarängens flickor 96/97 mellan 2008 och 2011. Sen hoppade jag in som tränare i Skellefteå IB under våren 2012, berättar Sara.
Ett A-lag kvar
Det innebär att båda två fått uppleva det mesta med innebandy – allt från starten på storhetstiden till när innebandy var på topp och därefter när allt eftersom ramlade ihop fram till idag då endast ett A-lag finns kvar på damsidan.
– Det kändes redan på slutet av 90-talet att det var på väg neråt. Sen efter 1999 när IBK:s damlag lades ner så började det dala på riktigt, berättar Leolla.
Vad tror ni var anledningen till nedgången?
– Det började kännas att det inte kom så många spelare underifrån som tidigare, säger Loella och får medhåll av Sara:
– Jo, för förr fanns det många som verkligen brann för sporten och höll på länge, typ som vi två, Elaine Johansson och Åsa Eriksson för att nämna några. Efter 90-talet så kände man att det inte var samma sak längre.
Både Sara och Leolla nämner att Umeå och deras tillgång av ett universitet också varit, och fortfarande är, en stor bov i att Skellefteås innebandy successivt tappat mark. Däremot så hoppas de att innebandy kan ta ny fart framöver då bland annat två nya innebandyplaner ska byggas intill Balderskolan.
Vad mer krävs för en ny storhetstid?
– Det kommer en hel del underifrån och givetvis kommer hela tiden nya talanger. Men min känsla är att det finns för lite folk som är engagerade kring lagen samtidigt som det organisationsmässigt också oftast är ett problem, säger Sara och tillägger:
– Men jag hoppas att det kommer bli bättre nu framöver. För det vore så roligt om daminnebandy kunde få en ny storhetstid.
Det vore så roligt om daminnebandy kunde få en ny storhetstid
STÖTTEPELARE. Åsa Eriksson var på många sätt hjärtat och själen i Boliden under klubbens storhetstid. Bilden från 1999. Foto: Patrick Degerman
SEGERJUBEL. Sara Åkerlund, Loella Åkerlund, Frida Lindberg och Jenny Viklund är några som jublar vilt efter en av många segrar under klubbens storhetstid på damsidan. Foto: Leif Andersson
MÅLGEST. Frida Lindberg, (t h) och Sofie Furtenback bjuder på en av många häftiga målgester under IBK:s storhetstid. Foto: Sofie Isaksson
LEENDEN. Sara och Loella Åkerlund har stora leenden på sina läppar när de minns tillbaka i sina karriärer. Foto: Ulf Johansson.
ROLIGA MINNEN Sara och Loella Åkerlund har flera pärmar med urklipp från daminnebandys storhetstid i Skellefteå. Foto: Ulf Johansson.
VM-TRIO. Hanna Lundström, Matilda Holmbom och Jenny Viklund var uttagna till VM i Singapore 2005. Foto: Leif Andersson
Kramkalas. Boliden/Rönnskärs målskytt Sara Åkerlund gratuleras av Sandra Norgren och en skrikande Therese "Mini" Andersson i en match från januari 2003. Foto: Ulf Johansson
Supersystrar. Helena "Myggan" Lindberg och lillasyster Frida Lindberg är två av Sveriges bästa innebandyspelare genom tiderna. Bilden från 1997 då Helena spelade i Sjöstad och Frida i Skellefteå IBK. Foto: Ulf Johansson
SM-SILVER. Kapten Sara Åkerlund håller upp silverpokalen hemma i Eddahallen efter att Skellefteå IBK förlorat i tredje och avgörande SM-finalen mot Högdalen den 20 april 1997. Bakom henne står först Sara Wikstén och därefter Loella Åkerlund (f.d Lundmark). Foto: Roine Sandlén