Glad igen. Mattias Lindström fick NHL-kontrakt och hade en spännande karriär på gång. Men två tuffa skador förändrade allt för den i dag 26-årige förre AIK-spelaren. Han har studerat, börjat jobba och har börjat spela hockey division II. Foto: Adam Savonen.
Hallen är kall och det är mindre än 100 personer på läktaren. Det är januari 2015 och Mattias Lindström är i egen zon och ska täcka skott i Piteås tröja i Hockeyettan. Han känner ingen glädje längre. Spelet lossnar inte, det blir inga poäng framåt – och rollen som defensiv forward leder ingenvart. Det värker i knäet och höften. Det gör ont i kroppen. Den förre stortalangen, som skrev ett NHL-kontrakt fyra år tidigare, ledsnar och drar på sig ytterligare en utvisning. Glädjen fanns inte ens i första seriematchen, som slutade med ett matchstraff efter bråk med inte en – utan två spelare samtidigt. Efter matchen börjar tankarna bli allt mer klara för den då 23-åriga spelaren. Det kommer inte att bli någon karriär i hockeyn.
– Efter det året bestämde jag mig för att lägga med elithockey. Det går inte att hålla på om inte kroppen vill. Sen var det tufft i division ett, att offra sig och samtidigt jobba heltid för att få ihop allt, säger Mattias Lindström.
Han är 26 år i dag och lever ett annat liv. Vi har stämt träff över en fika på Espressohouse i centrala Skellefteå, för att höra hans resa från att vara en hyllad stortalang, till en karriär kantad av mentalt utmanande lägen och tuffa skador.
Lindström kom från Boden till AIK som jättetalang. Den resliga och träningsvilliga spelaren gjorde snabbt ett avtryck med sin hänsynslösa spelstil – inte helt olik den Tomas Holmström hade. Redan säsong 2008/2009, fanns han med i a-laget.
Redan i debuten som 17-åring kunde det ha blivit mål.
– Vi mötte HV 71 borta. Stefan Liv stod i mål. Jag var framme vid ett mål där. Det var lite oklart om det var jag eller Tribunkovs som hade gjort målet. Han fick det, men jag gjorde mål i min andra match istället. Det var mot Södertälje. Det var roliga tider. Jag kommer nästan ihåg det där bättre än vad jag gjorde förra året, säger Lindström med ett leende.
Lindström var med att gå långt i tre slutspel, tillsammans med Tim Erixon. De var med i laget som vann den episka sjunde och avgörande matchen mot Linköping 2009. Den matchen som Kimmo Koskenkorva avgjorde.
– Jag och Tim Erixon var med och satt på bänken. Vi bettade om vem skulle avgöra. Ingen hade rätt. Jag tror jag satte Marttinen skulle sätta den. Tim hade satt Skrbek. Vi tog varsin back, vi trodde på ett lobbskott eller något.
Vad minns du av matchen?
– Jag minns det väldigt väl och avgörandet när Kimmo kom glidande på knäna. Vad jag minnas så var det bra stämning. Christoffer Norgren gick runt och skrattade. Han sa ”Spela enkelt, sarg ut, får vi se hur långt vi kan ta det här.” Jag tror Linköping hade det mycket tuffare. De hade ju all press. Vi hade bara roligt.
Dagarna efter spelade Erixon och Lindström slutspel med J18 och J20. Upplagan av J18-laget minns Lindström särskilt väl. De tog sig hela vägen till final.
– Vi förlorade både hemma och borta. Jag förstår inte hur det gick till. Vi hade ju ett grymt lag, det bästa som kunde stå på ett par skridskor. Lindholm var med, Granberg, Rasmus Edström, Viktor Arvidsson, Oscar Lindberg, Adam Larsson och Adam Pettersson.
Lindström levde nästan som i drömmen. Efter säsongen kom nästa framgång. I draften gick han redan som spelare 88 i den tredje rundan. Draften från 2009 blev historisk för AIK, som hade både Tim Erixon och David Rundblad i den första draftomgången. Lindström blev tingad av Carolina Hurricanes.
– Det var jättekul. Det var fränt att hamna i Carolina. Jag satt vid datorn själv hemma i Boden och följde det där. Och så kom det upp Mattias Lindström där, man tror ju att det är någon annan. ”Vem kan det vara?” Sen började telefonen ringa. Och så kom granne över och grattade. En rolig tid.
Karriären såg otroligt ljus ut. All framgång gjorde att den tuffe forwarden var högaktuell för Juniorkronorna, med chans att få spela två JVM. Men under försäsongen kom karriärens första allvarliga skada.
– Vi hade kommit hem från Strömsund ganska sent och var trött på morgonen när vi skulle träna. Det blev en situation där jag fastnade mellan Adam Larsson och Pavel Skrbek och skulle bryta mig loss. Jag fastnade och föll över benet och känner hur något knakar till. Knäskålen far bakom knävecket och det gör fruktansvärt ont, men den hoppar tillbaka. Det är den värsta smärta jag har känt.
Prognosen för knäet blev inte rätt. Istället för operation blev det tejpat knä och match ett par veckor senare. Resultatet visade sig bli förödande. Andra gången knäet drogs snett, slets även flera ledband av.
– Operationen skulle ha gjorts direkt. Jag blir nästan lite känslosam när jag tänker på det här. Men det så det kan vara. Ger man sig in i leken, får man leken tåla, sa Lindström med allvarlig blick och fortsätter:
– Efter operationen var gjort, hoppade jag av skolan och flyttade hem till Boden. Jag kände att jag behövde det stödet. Jag var hemma och rehabbade. Sen kom jag tillbaka och då blev det J20 hela säsongen med några inhopp i a-laget.
Men återkomsten blev tuff. Knäet var inte som förut.
– Det gick sämre. Knäet gjorde ont hela tiden. Det svullnade upp och var besvärligt. Jag klev alltid ut på isen med högerskridskon först för att känna om det skulle vara en bra eller dålig dag. Och det kändes alltid att det gjorde ont.
Lindström hade dessutom varit borta ett år och missade båda chanserna att vara med i JVM. Efter säsongen kom ändå en stor morot i form av att Carolina Hurricanes valde att skriva ett treårskontrakt med Lindström.
Hur var det att få signingsbonusen?
– Det var häftigt. Det är ju bra mycket mer pengar än ett 7-4 jobb. Jag minns att jag fick fara till Scandic och skriva ut papper och åka till isladan. Pea Israelsson hjälpte mig. Man förstod inte riktigt vad som hade hänt. Det tog någon vecka innan poletten föll ned.
Lindström vände hem efter campen 2011 i Carolina. AIK hade 17 forwards i truppen då och Lindström fick spela i allsvenska Tingsryd istället.
Säsongen 12/13 bestämde sig Lindström för att att satsa fullt ut i USA. Under året i Tingsryd hade han blivit tradad till Florida. Så det var dit den tuff forwarden reste. Han tog inte plats i varken NHL eller AHL. Istället blev det spel i Cincinnati i ECHL – något som passade Lindström bra.
– Det gick bra. Det var inga problem med skador och så. Jag fick en nyckelroll. Lagen har ju bara tre femmor. Ett av mina roligaste år, eftersom jag även var skadefri.
Blev det några fighter?
– Det blev fyra-fem gånger.
Hur gick det?
– Vann två och förlora två eller tre. Jag fick dyngstryk en gång. Han var mycket mindre och hade varit uppe i NHL och slagits. Men det visste ju inte jag. Förrän efter matchen då flera i laget kom fram och undrade varför jag tog just den fighten.
Vad är dyngstryk?
– Han fick in tio snabba och jag fick inte in någonting. Till slut satte jag ett knä i isen och då slutade han.
Inför andra säsongen var siktet inställt på spel i San Antonio i AHL. Knäet kändes bra för Lindström, som samtidigt hade tränat bra och var i riktigt bra form. Då kom nästa smäll.
– Det upptäcktes att jag hade en slitageskada i höften. Två tredjedelar av kulan var skadad. När jag skulle ta ett skär kändes det som om det var en kniv som trycktes in mot höften.
Det blev en operation och säsongen blev spolierad. Andra året som försvann på kort tid för Lindström.
– Det var jobbigt att inte kunna spela eftersom jag var i så bra form. Andra gången var nästan jobbigare med tanke på att man just hade kommit tillbaka.
Lindström var tillbaka på ruta ett. Han insåg att det bara var att börja om från ruta ett och ville göra det hemma i Sverige.
– Man är inte så het på marknaden när man kom från USA och inte har spelat något. Det fanns någon allsvensk klubb, som var intresserad. Men då skulle det vara någon fjärdeline och lite istid.
Det är säsong 14/15 och valet föll på Piteå i Hockeyettan.
– Under Pitesäsongen växte det fram att det inte går att fortsätta så här. Glädjen var borta. Jag måste bygga mig en framtid. Så då bestämde jag mig för att flytta till Skellefteå där jag har trivts som bäst och där jag har många av mina kompisar. Sen sökte jag till folkhögskolan i Medlefors och kom in. Läste hundra procent och läste upp betygen. En riktigt bra skola, säger Lindström och ser glad ut.
Efter det skaffade han sig ett jobb och pendlar i dag till Burträsk.
– Jag känner att jag inte riktigt har bestämt fullt ut vad jag vill bli, så jag väntar lite med att plugga vidare.
Det har hunnit gå lite tid sedan den mentalt tuffa säsongen i Piteå. Förutom skola och jobb, avslöjar 26-åringen att han ska bli pappa nästa år. Han har skaffat jägarexamen och tagit skoterkörkort. Med alla framgångar utanför rinken har också glädjen till hockeyn hittat tillbaka. I dag spelar Mattias i Clemens och i division II och gör många poäng.
– Jag kände, vad jag saknar hockey. Sedan kände jag att kroppen håller för hockey på en viss nivå. Och helt ärligt talat, har hockeyn kanske aldrig varit roligare än nu.
Han följer AIK så mycket han hinner med och är även öppen för att syssla mer med hockey framför.
– Jag har faktiskt hört av mig till Skellefteå AIK kring tränardelen. Hockey är ändå något jag vill hålla på med. Det är ju något jag verkligen brinner för även om det har varit tuffa år och jag ibland har varit så less att jag inte ens orkat titta på TV:n.
2009 inför en bilaga var Mattias Lindström med på en bild, som i dag är klassisk. Bilden är på AIK:s talanger och en pastisch på kultrullen Young Guns.
– Jag kommer ihåg den. Alla på den bilden utom jag spelar på hög nivå. De är väldigt bra ishockeyspelare och bra människor. En väldigt rolig bild. Jag hade ju indianperuk. Den enda gången jag har haft peruk.
Relation i dag?
– Inte så mycket, Tim och Martin träffar man. Men sedan är det väldigt hjärtligt oavsett vem man träffar av dem.
Vad är nyckeln?
– Fostran har varit viktig. Det finns många som man kan tacka som Lasse Johansson, Janne Erixon och Stefan Klockare. Tror för alla oss har det varit det bästa man hade kunnat ha.
26-åringen har resten av livet framför sig. Kanske dyker han upp inom hockeyn igen. Vägen är allt annat än utstakad, men det gäller att hitta rätt ändå. Det har Lindström verkligen gjort.
– Det har verkligen varit tufft, men nu känner jag en riktig glädje igen.
Han fick in tio snabba och jag fick inte in någonting.