Att summera en säsong av sportsligt misslyckande är inte alltid lätt. Det är enklare att ytligt ifrågasätta syftet med en sådan utvärdering, och sedan bara stänga ner tankeverksamheten. För vad tjänar det egentligen till att värdera några enstaka händelser när slutsatsen slutligen blev negativ?
Jag skulle kunna nämna jublet efter Kevin Forss 2-0 mål mot Umeå FC som cementerade vår första seger i division I. Jag skulle kunna nämna läxan vi fick, av BK Forward hemma på Norrvalla, men inte lärde oss något av. Jag skulle kunna nämna första halvleken av Rekordmatchen, kanske vår bästa halvlek på hela året. Men varför? Vilken betydelse har det nu?
Jo, för att vi måste lära oss något av det. För att vi ska få ut något konkret av tiden vi lagt ner. Något vi kan hålla i vår bildliga hand, som vi kan bära med oss och som så småningom gör oss till starkare människor och framför allt, bättre fotbollsspelare. Det som gör mig argast är inte misslyckandet i sig, utan risken att den här säsongen blir förgäves. Att vi kravlar oss vidare i våra respektive liv utan att reflektera över det som skett och, i väntan på nästa misslyckande, bara rycker på axlarna.
Nödvändigheten i reflektion går inte att betona nog starkt. Och ärligheten i reflektionen likaså. Via en tydlig förankring i verkligheten måste vi komma ihåg de saker vi gjorde rätt, men även det vi gjorde fel. För spelare och ledare i FF är det just nu mycket enkelt att tillgripa sitt mest taggiga skyddshölje och förklara motgångarna med ursäkter som tur, ödet eller dålig timing, allt för att mentalt orka gå vidare. Det är en lättnad, jag vet, men bara under en begränsad tid. Sedan behöver man svar.
Kortsiktigt är denna säsong ett misslyckande. Men med rätt utvärdering kan detta hjälpa till att forma en mycket ljus framtid för Skellefteå FF. De sportsliga utsikterna är väldigt tydliga med spelare som Filose Irakose, Kevin Forss och Nur Adem i framkant. Bara det är nog för att lyfta huvudet högt och redan nu se fram emot ett återtåg.