Visar vägen. Martins erfarenhet gör att de yngre domarna ser upp till honom. Här är det Liiban Aadan som får sig en lektion. Foto: Ulf Johansson.
För 45 år sedan bestämde sig Martin Pettersson sig för att sluta spela fotboll, och istället börja döma matcherna. Och det har blivit en hel del matcher.
– Jag kanske snittar runt 70 matcher per år, och nu gör jag min 45:e säsong, så det är många matcher, säger Martin.
Innan matchen sitter Martin och pratar med sina domarkollegor för dagen, huvuddomaren Jonny Norlund och den assisterande domaren Liiban Aadan.
– Ni borde inte prata med mig, prata med de här framtidsmännen istället, synd bara att de inte är nå vidare bra, säger han och domartrion brister ut i skratt.
När Martin själv spelade var han enligt honom själv en "hemsk" spelare.
– Jag var ingen större spelare, så då fick man spela tufft och trycka till någon då och då istället.
Gnällde du något på domarna?
– Nej, man fick inte säga ett ord på den tiden, annat är det idag. Idag gnäller spelarna hela tiden.
Mellan uppvärmningen och matchstart hinner jag fråga Martin om hur länge han tänkt döma.
– Beror på hur länge de vill ha mig kvar, varje år de senaste 15 åren har jag sagt varit "det sista", men jag fortsätter ändå.
Vad är det som gör att du fortfarande håller på?
– Det är bra motion, och sedan är det himla kul.
Klockan börjar närma sig matchstart och gänget går ut mot konstgräsplanen. Jag, som fått i uppdrag att följa Martin under matchens gång, frågar honom vilken linje han kommer att gå på.
– Den bortre, där är det sol, säger han utan att tänka och brister ut i ett av många leenden.
När matchen väl går igång är det mesta sig likt. Martin springer längs linjen och följer spelet. Han har inte särskilt mycket att göra, men efter 25 minuter händer något. Martin signalerar för orange boll och de blåa Sunnanå-spelarnas reaktion kommer direkt, men följs sedan upp av tystnad och acceptans. Efter 45 år som domare har Martin Pettersson förtjänat sin respekt och klagomålen tystnar.
Inget fika
Efter dryga 45 minuter blåser sedan Jonny Norlund av den första halvleken och domartrion rör sig mot deras omklädningsrum. På vägen ut upptäcker gänget att hemmalaget inte serverar något fika och genast hörs Martins röst.
– Men vad är detta? Vi får skälla ut Erik Jansén (tränare i Sunnanå) senare!
Under halvtidsvilan dyker också Norrans fotograf upp för att ta bilderna till denna artikel, Martins reaktion är reptilsnabb.
– Ni har väl tagit bilder på mig genom åren så det räcker, säger han med glimten i ögat.
En skämtare
Under den knappt 15 minuter långa pausen hinner Martin sedan skämta om att den nya gröna domartröjan är så tajt att han upplever den som en tvångströja. Sedan kommer ett skämt om att fotografen är på besök för att ta bilder till hans dödsannons som ska publiceras i morgondagens tidning. Men den bästa historien kommer sist.
– Förra året delade jag ut ett rött kort till en spelare i Norsjö, det var en välvuxen kille och efter matchen på väg ut till omklädningsrummet kommer han emot mig. Jag hann bli lite rädd och tänkte att nu ska han läxa upp mig. Istället kom han fram till mig, klappade mig på axeln och sa: duktig domare, du har framtiden för dig, berättar Martin och brister ut i, just det, ytterligare ett leende.
Ni borde inte prata med mig, prata med de här framtidsmännen istället, synd bara att de inte är nå vidare bra.