HEMMAJUBEL. Axel Holmström och Adrian Kempe mitt i det finländska jublet direkt efter 2-1-segern i JVM:s semifinal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Sverige gled in i Hartwall Arena med fem raka segrar i ryggen och som stora favoriter. På andra sidan stod en hemmanation vars offensiv är JVM:s bästa men där defensiven, fram till semifinalen, varit svajig.
Men efter 60 minuter var det just de finska lejonens försvarsspel som var nyckeln till att den vitblåa publiken får en final på hemmaplan.
Samtidigt var den svenska attacken och spetsen som bortblåst. Det vi hade fått se i gruppspelet och i kvartsfinalen fanns inte där. Det var som att spelarna var tagna av stundens allvar.
Som vi vet handlar det om att gilla läget. Älska utmaningen och se möjligheterna, inte hindren. Finland lyckades med den bedriften. Man lyckades dessutom återigen förstöra festen för sina rivaler i väst, precis som i JVM-finalen i Malmö 2014.
I Sveriges lag var det egentligen bara kedjan med Alexander Nylander, Dymtro Timashov och Rasmus Asplund som kom upp i normal standard. Målvakten Linus Söderström och Skelleftebacken Marcus Pettersson får också godkänt för sina respektive insatser.
Däremot försvann de ledande och mest erfarna spelarna. Förstakedjan med Axel Holmström mellan Adrian Kempe och Oskar Lindblom gjorde precis som laget sin sämsta match – när det gällde som mest.
Holmströms säsong har så här långt inte varit någon succé. Efter superslutspelet med Skellefteå AIK förra våren har talangen haft svårt att hitta till den där höga nivån, som vi vet att han har i kroppen.
Och efter matchen märktes det i Axels mörka ögon att besvikelsen var stor. Oerhört stor. Både över lagets och sin egen insats. "Jag är sjukt less att förlora nu", sa han och tänker då tillbaka på SM-slutspelet i våras och fjolårets JVM.
För Axel och Sverige handlar det nu om att ladda om. Åtminstone försöka. Att lämna turneringen med en bronspeng är betydligt roligare än ingen medalj alls.
Däremot kommer JVM 2016 alltid minnas som en svensk besvikelse. För man hade laget för att vinna guld.
Det vi hade fått se i gruppspelet och i kvartsfinalen fanns inte där. Det var som att spelarna var tagna av stundens allvar.