Alla har vi våra minnen från det gångna sportåret. Fotbolls-VM i Brasilien är ett där tyvärr Luis Suarez vansinniga bett på Italiens Chiellini etsat sig fast allra starkast. Den häftigaste prestationen från året är helt utan konkurrens Charlotte Kallas sträcka i lagstafetten i OS. Gåshudsvarning!
Men mitt starkaste minne från 2014 är trots allt hockeyrelaterat. Däremot handlar det inte om Skellefteå AIK:s andra raka SM-guld, men det som följde med framgången för stadens svartgula maskin.
För under ett par månader rycktes AIK:s korthus sönder och samman då stjärnspelare efter stjärnspelare lämnade för spel i NHL, KHL och AHL. Då drog en storm likt en tornado igenom Skellefteå. Rädslan att framgångssagan var över lyste starkt. Det var till och med så att många var säker att så var fallet.
På hockeybloggen på norran.se strömmade kommentarerna in. Saker som "AIK kommer spela i allsvenskan om drygt ett år", "Klarar vi oss från en kvalplats har vi gjort det bra" samt "Lasse Johansson måste värva minst 15 spelare för att vi ska ha en chans", var några av de kommentarer som jag var med och godkände.
Tron på Skellefteå AIK var låg. På flera håll nästintill obefintlig.
Men AIK har återigen visat vilken stormakt de är i svensk hockey då de på flera sätt gjort det omöjliga. Sex månader efter att stormen drog in över Västerbottens kustland leder laget återigen SHL – i storartad stil.
Att tappa så många ledande och högklassiga spelare som AIK gjorde i somras och fortfarande trumma på som om inget har hänt är faktiskt en prestation i en liga högre än SHL.
Samtidigt är det är bevis på att det går att motbevisa mörka odds. Det är också därför undertecknad älskar sport – för prestationerna utöver det vanliga. Dessutom älskar jag när folk lever sig in i nuet och frikostigt bjuder på sina känslor.
Precis som på hockeybloggen i somras och när vi alla skrek i samband med Charlotte Kallas superbragd.