SPIKEN I KISTAN. Johan Harju sätter 5–2 till Luleå vilket blev slutresultatet. Skellefteå AIK hade således ingen rolig derbykväll i Norrbotten. Foto: PETER SKAUGVOLD.
Inför match var allt en enda stor derbybubbla. Känslan var att exakt vad som helst kunde hända. Båda lagen hade dessutom en härlig form i ryggen att både luta sig mot och ta av.
I de första bytena var AIK starkast. Laget tog tag i taktpinnen och skapade enkelt tryck i Luleås zon.
Men efter en billig och samtidigt slarvig utvisning på Andrew Calof vände matchbilden. Jacob Legacé fånga upp en slumpuck och gjorde inga misstag när han tryckte dit Skellefteå AIK:s första mål i baken detta kalenderår.
Efter det handlade matchen mycket om hemmalaget – ett Luleå som är ett helt annat läg jämfört med i höstas då AIK körde över norrbottningarna i dubbla möten.
Luleås framgång den här kvällen grundlades i det fysiska spelet. Men fick på så sätt stopp på AIK:s fart samtidigt som Skellefteå hade stora problem i passningsspelet – en detalj som brukar vara en styrka.
Inför den tredje perioden var dock matchen helt jämn, 2–2. Känsla var då att AIK skulle komma ut starkast efter att Jimmie Ericsson, som var AIK bästa spelare den här kvällen, kvitterat innan periodvilan.
Men istället visade hemmalaget att de blir ett lag att räkna med den här våren. Luleå vann den tredje perioden med 3–0 och är, sett till hur de presterat sedan i november, kanske den största utmanaren till AIK och Frölunda.
Det som gör Luleå till en utmanare till guldet är att man har ett lag som borde passa som handen i handsken i ett slutspel.
Fysiken och storleken är nu en styrka – inte en svaghet som den var i början av säsongen. Lägg därtill att man besitter en hel del skicklighet framåt, samt att vasse Bill Sweatt varit skadad i stort sett hela säsongen.
Samtidigt kan AIK betydligt bättre än så här. Laget gjorde sin blekaste insats i ett derby i SHL på mycket mycket länge. Man föll i Luleås grepp istället för att få matchen dit man själv ville.
Efter matchen var dock flera i AIK-lägret besvikna på att framförallt Johan Harjus 3–2-mål godkändes. Jag kan förstå varför då Jonathan Granström hade en skridsko i målgården innan han fick knuffen i ryggen från Fredrik Lindgren.
Samtidigt vill domarkåren att dessa typer av tveksamma kontakter i målgården, i samband med en kampsituation, ska leda till mål, vilket jag tycker är helt rätt. Däremot måste alla domare ha samma bedömning i den här frågan, och där är vi långt ifrån inte än.
Det som gör Luleå till en utmanare till guldet är att man har ett lag som borde passa som handen i handsken i ett slutspel.