Inför matchen snackades det en hel del om att Gamla Stan börjar växa sig ikapp storebror, Skellefteå IBK. Poängmässigt skiljde det också bara tre poäng inför rivalmötet.
Men när matchuret började rulla igång var allt sig likt igen. IBK greppade ordentligt om taktpinnen medan Gamla Stan förvandlades till valpar istället för de bulldoggar de utgör sig för att vara.
Och sett till hela matchen gick aldrig Gamla Stan att känna igen – i all fall inte fullt ut. Laget kom till derbyt med en glödande form och hade sett fram emot att sprätta IBK på näsan. Nu blev det istället en blek insats där lagets adelsmärke, det fina anfallsspelet aldrig riktigt kuggade i.
För IBK, som hade tre raka förluster i ryggen, var det bara att tacka och ta emot. Laget imponerade inte heller men spelade exakt på den nivån som krävdes för att lämna den grönblåa mattan med tre poäng.
Den kanske största skillnaden var att IBK:s stjärnor klev fram medan Gamla Stans försvann. IBK:s förstakedja med Alexander Hedlund, Joakim Nilsson och Johannes Övregård, som också var lagets tre bästa poängplockare inför matchen, stod totalt för nio poäng. Tittar man på Gamla Stans tre bästa poängplockare – Anton Åkerlund, Rasmus Karlstén och Pär Forsman – blev facit tre pinnar.
Trots det var Gamla nära att äta sig ikapp. Under andra halvan växte laget anfört av offensiva doldisar som Oskar Tafvelin och William Holmlund. Men närmare än 4-5 kom inte Gamla, som fortfarande är en bit ifrån storebror.
***
Uppe på läktarplats infann sig en viss besvikelse över underhållningsvärdet i matchen. Jag kan förstå varför då det spelmässigt långt ifrån var en propaganda för Skellefteinnebandyn.
Under stunder – särskilt i den andra perioden – hände absolut ingenting. IBK stod och trillade boll samtidigt som Gamla Stan backade hem och tittade på. Där och då var det lite som att se målarfärg torka.
Att ett derby blir tillknäppt och inte lika spelmässigt briljant som andra matcher hör dock till vanligheterna. Pressen är högre och publiken större vilket leder till en ökad rädsla att göra bort sig och se sig besegrad av rivalen.
Den här gången var det trots allt extra tillknäppt. Tyvärr.
Där och då var det lite som att se målarfärg torka.