Först och främst, Berlin är en väldigt häftigt stad – den fjärde största i Europa sett till antalet innevånare (drygt 3,4 miljoner). Bara att ta sig från flygplatsen till hotellet intill arenan tar nästan en timme – trots att trafiken var lugn just då.
Väl vid arenan känns det inte längre som någon gigantisk stad. Däremot är stämningen en helt annan än den vi är van vid hemma i Sverige. På parkeringen utanför arenan håller en DJ igång de smått frusna fansen med dunkande musik från klubbens egna flak. Matstånden går varma samtidigt som varje supporter står med en kall öl i handen – givetvis köpt i någon av barerna utomhus.
Det liknar en härlig karneval – en folkfest som de rödblåa hemmafansen på ett fantastiskt sätt tar med sig in i den trånga men ack så atomsfäriska Wellblechpalast.
Arenan rymmer 4 666 åskådare och den här kvällen befann sig 4 554 personer i hallen. Men jag lovar – det kändes mer som 10 000.
Det kanske häftigaste av allt var att klacken på ena kortsidan bara ökade i ljudnivå för varje gång AIK gjorde mål och drog ifrån. Vid ställningen 5–1 till AIK höll taket på Wellblechpalast att rasa. Man kan inte mer än lyfta hatten för den magiska inramningen som vi bjöds på.
Sett till händelserna på isen fanns det egentligen bara ett lag på banan. Visst, Eisbären Berlin blixtrade till då och då, men allt som oftast fastnade tyskarna i AIK:s försvarsspel, som de senaste veckorna imponerat stort.
Bäst på den svårspelade isen var Tim Heed som briljerade både offensivt och defensivt. Kul att se att Heed till och med fick förtroendet i spelet tre mot fem.
Den här kvällen var den offensive backen landslagsmässigt, utan tvekan. Samma gäller för John Norman som precis som Heed hade förtjänat att få vara med i helgens Karjala.
Hur som helst ska AIK vara stolta med hur de hanterade de 60 minuterna i det ofantliga trycket. Bara det är värt en eloge i sig.
Det enda negativa som kommer ur AIK:s storseger är att returen nästa vecka känns rätt avslagen.
Om nu inte tyskarna kommer med ett par tusen sjungande fans...