Det skulle ju bli rekord. Men med cirka 8700 personer som mål blev det istället lite mindre än en tredjedel av den siffran som såg matchen mot Umeå FC. Utan att involvera något slags värdering så kan man ganska enkelt konstatera att vi var långt ifrån att slå publikrekord på Norrvalla i lördags.
Diskussioner kring vilka förväntningar som faktiskt var lämpliga innan matchen har pågått sedan domaren blåste av. Klagomålsbrev har kommit in till klubben via diverse kanaler där man beskriver känslan av ett påhopp påskyndat av besvikelsen kring den officiella publiksiffran. Om jag tolkar allt detta rätt - något jag väldigt sällan gör - så verkar det som att det är just förväntningarna som ställer till det.
Med regn i luften under den fattigaste helgen på året, med två ambitiösa men tillfälligt identitets-sökande lag på banan, med Simpsons-repriser, allsång på gränsen och på tv så var det ju inte mycket som talade för att rekordförsöket skulle gå vägen. Krasst sett är det även så att man behöver tid för att bygga upp det förtroende som 8700 personer kan ge, och som någon antagligen redan har påpekat så finns risken att vi inte har förtjänat det ännu.
Samtidigt kan jag, med hänsyn tagen till det ovanstående, tycka att en förväntanslös relation inte är mycket till relation överhuvudtaget. Att sikta mot stjärnorna och bli besviken när man bara når toppen av Kaknästornet är att greppa efter mycket, men även helt riktigt. Förväntningar i det här fallet betyder att vi tror på chansen att det kan hända, vilket bör ses (om än lite naivt) som något positivt. Det förtroendet är fint, ju.
Diskussioner som denna kan lätt förmörka hela initiativet – ett som i sig är hur bra som helst – och i vissa fall leda till att man inte försöker igen. Vi får hoppas att de många spridda åsikterna inte har orsakat något sådant. Det kom ju, trots allt, 2100 fler personer än vad det brukar.