Barbro Martinsson föddes i Valbo i Gästrikland. Eller egentligen heter den lilla byn Åsbyggeby.
Den 82-åriga kvinnan, numera med Grahn i efternamn, kommer mycket väl ihåg sin barndom.
– Jag växte upp på ett jordbruk så idrotten var ett bra sätt att komma ifrån från det tunga jobbet en stund.
Hon sysslade med det mesta, skidåkning, friidrott, orientering och handboll för att nämna några grenar.
– Jag fick faktiskt så kallad hjärtrusning någon gång när jag var yngre. Jag fick åka till en läkare och hans besked gick inte att ta miste på. Han sa· ”Du har ett hjärta som en häst så du behöver inte vara orolig”.
– Så då var det bara att fortsätta träna och jag hade aldrig problem med hjärtat under min aktiva karriär.
OS 1956
1956 blev hon för första gången uttagen till ett olympiskt spel, i Cortina, Italien.
– Jag hade varit på ett träningsläger och kom hem med tåget. Där väntade en hel orkester och mycket folk så när jag såg det var min första tanke att hoppa ut bakvägen och springa hela vägen hem. Men som tur var gjorde jag inte det.
Då var Barbro 20 år och fanns med i truppen för att skaffa sig erfarenhet.
Hon fick åka 10 km och blev där tionde tjej.
Till Skellefteå
1958 flyttade hon till Skellefteå och orsaken var enkel.
– När jag blev uttagen till OS insåg jag att det var skidåkningen jag hade bäst förutsättningar för. Och hemma i Valbo var det helt enkelt för dåligt med snö.
– Jag var på ett träningsläger i Vålådalen och då föreslog James Varg att jag skulle flytta upp till Skellefteå. Så då blev det så.
Och redan 1958 blev det också SM-guld i stafett för Skellefteå. Förutom Barbro åkte Eivor Astergren och Gunilla Jonsson för SSK det året.
– Det jag också kommer ihåg var att Skellefteå av många ansågs som Sveriges idrottsstad nummer ett på den tiden.
Arbetade på BP
Där kommer också mina första minnen av Barbro Martinsson upp. Hon arbetade på bensinstationen BP Lundin i Skellefteå när hon inte var ute och tävlade eller tränade.
När Barbro jobbade spred det sig som en löpeld bland oss småpojkar.
Vi skyllde på att Barbro alltid var så snäll och gav oss klistermärken som vi kunde sätta fast på cyklarna.
Men vi var lika imponerade av att få se en stjärna på så nära håll.
Kommer du ihåg något av den tiden?
– Ha, ha, jag kommer ihåg att jag jobbade på BP men inte några småkillar som kom och hälsade på. Den bensinstationen finns väl inte längre kvar vad jag förstått?
Jag kan inte annat än bekräfta det och Barbro fortsätter:
– Jag var inte så länge där. Däremot jobbade jag som gympalärare i några år. Både i Skelleftehamn och det där stället som ligger mellan stan och Skelleftehamn? Ursviken heter det väl?
Trivdes
Hur som helst, flytten till Skellefteå blev ett lyft för Barbro som skidåkerska och framgångarna fortsatte.
– Jag trivdes fantastiskt bra i Skellefteå från första stund. Alla var så välkomnande och jag fick också chansen att utvecklas både som skidåkare och människa.
1960 i Squaw Valley var hon självklar i den svenska truppen.
Barbro åkte 10 km och kom sjua. Hon var näst bästa svenska i loppet och ansågs given i det svenska stafettlaget.
Men istället blev det Sonja Ruthström, Irma Johansson och Britt Strandberg som fick åka i det svenska teamet.
– Jag har haft ett fantastiskt idrottsliv måste jag erkänna. Men det enda jag är besviken på så här i efterhand var att jag inte fick åka stafetten 1960.
– För att avgöra vilka som skulle åka fick Britt Strandberg och jag sätta oss på en testcykel och trampa. Jag tyckte inte det var rättvist och eftersom Sverige tog guld var det extra ledsamt.
Första OS-medaljen
1964 kom så den första OS-medaljen i Barbros tredje OS-start.
Hon hade redan tagit ett VM-silver i Zakopane 1962. Då med Britt Strandberg och Toini Gustafsson i stafettlaget.
Det var exakt samma uppställning i Innsbruck. Åt de sovjetiska gulddamerna fanns ingenting att göra. De dominerade de spelen fullständigt och Klvadija Bojarskich tog två individuella guld och i stafetten var segermarginalen ned till Sverige över två minuter.
Framgångarna för Skellefteå fortsatte också. Barbros syster Ingrid kom till laget och tillsammans med Christina Barrebo vann Skellefteå stafettguldet 1965.
Samma år vann också Barbro ett individuellt guld på 10 km.
Nyförvärv
Sedan förflyttas vi snabbt till 1967 då Skellefteå SK presenterade ett sensationellt nyförvärv i Toini Gustafsson.
Var det din förtjänst hon hamnade i Skellefteå?
– Vi var ju bästa kompisar och delade alltid rum när vi var ute på tävlingar med landslaget. Men jag vet inte om jag kan ta åt mig äran för det, svarar Barbro.
Skellefteå var då i särklass Sveriges bästa damlag på skidor och SM-guldet i stafett med Ingrid Martinsson som tredje länk var självklar.
Men det stora målet var förstås OS i Grenoble 1968. Både Toini och Barbro var i sitt livs form.
– Längdtävlingarna avgjordes i Autrans uppe i bergen. Det var fint där uppe, säger Barbro.
Två topplopp
Det här blev ju Toinis stora mästerskap och hennes två guldmedaljer är förstås svensk idrottshistoria. Toini fyllde för övrigt 80 år tidigare i veckan.
Men i skymundan gjorde Barbro två topplopp individuellt.
Fyra på fem kilometer bara 1,3 sekunder från bronset och sju sekunder från Toinis guldtid.
Samma visa på 10 km. Barbra blev fyra igen, nu sju sekunder från bronset.
– Jag tänkte mycket på hur jag hade kunnat åka lite fortare. Men så här i efterhand vet jag att det inte hade gått.
Sista sträckan
På stafetten var Sverige en medaljkandidat.
Barbro som åkt startsträckan i de flesta mästerskapen sattes nu på sista sträckan. En chansning som inte riktigt gick hem. Britt Strandberg tappade för mycket mot det norska guldlaget på startsträckan men silvret var aldrig i fara även om både Toini (andra) och Barbro plockade in sekunder.
– Ofta var det väldigt tungt att åka första sträckan, speciellt om du var i ledning. Ofta fanns det lössnö i spåren och då var det inte lätt att åka först, säger Barbro.
Guldstämning
När sedan OS var slut väntade stora uppvaktningar hemma i Skellefteå där förutom Toini och Barbro också Assar Rönnlund fanns med.
Assar gifte sig med Toini senare det året.
Över 1 500 personer hade samlats vid Expolaris. I Norran rubricerades det som Guldstämning i Guldstan.
Barbro Martinsson uttalade sig också:
– Det förvånar mig inte att det kom så mycket folk och hälsade oss välkomna. Skellefteborna är ju snälla och intresserade.
Till Timrå
Barbro flyttade sedan till Timrå med maken Sture Grahn, även han skidåkare med OS-meriter. Där bor de fortfarande.
– Flytten berodde på att jag ville komma närmare Valbo och familjen. På den tiden var det inte lätt att ta sig dit från Skellefteå.
Barbro har nu tre barn och sju barnbarn.
– Det är så roligt med barnbarnen och se att de har så mycket energi, säger hon.
– Vi var förresten på Södra Berget här i Sundsvall för några veckor sedan. Då hade ett av barnbarnen träffat på Charlotte Kalla i spåret. Det märktes hur stort det var.
Barbro följer också med i skidåkningen - mest via teven.
Om du hade varit ung idag tror du då att sprinten eller distansåkningen passat dig bäst?
– Ska jag vara ärlig så tror jag att båda passat mig. Jag var både snabb och hade uthållighet.
Och ingen kan ta ifrån Barbro sitt rika idrottsliv. Fyra OS är det inte många som fått uppleva.
Vi var ju bästa kompisar och delade alltid rum när vi var ute på tävlingar med landslaget.