Foto: Pontus Lundahl/TT.
Det är nästan ofattbart. Jag sitter fortfarande med nerverna på helspänn när jag tänker på hur Fredrik Lindström kom in på skjutvallen för de absolut sista skotten i det här olympiska skidskyttet.
Dessutom tillsammans med en norrman, Emil Hegle Svendsen.
Och Fredrik höll nerverna under kontroll. Vilken pang-pang kille, jag måste erkänna att jag är, om inte skjutglad, så åtminstone skitglad över triumfen.
Och extra roligt förstås för Fredrik som ju har en fjärdeplats sedan tidigare i just stafetten.
Jag måste också erkänna att jag hade otroligt dålig koll på de manliga svenska skidskyttarna inför det här mästerskapet - förutom då Fredrik Lindström som varit med hur länge som helst. Åtminstone som det känns.
Sebastian Samuelsson visste jag var en talang utöver det vanliga.
Men Peppe Femling? Eller Jesper Nelin? Nästan helt okända namn och det är förstås fantastiskt att Sverige har prickat – i dubbel bemärkelse - formen så perfekt.
För det var ingen knapp seger. Det handlade om kross av världseliten i den här så thrillerbetonade idrotten.
Sedan är det förstås omöjligt att inte nämna demontränaren Wolfgang Pichler.
Hur han laddat om det svenska skidskyttelandslaget är en fantastisk bedrift.
Det känns dessutom som att det svenska kynnet passar Pichlers träningsmetoder perfekt.
För det han handlar om fullständigt ge sig hän sin idrottsliga karriär. Accepterar du inte ledarstilen då är det bara att sluta.
Kanske det känns gammeldags för många. I lagidrotterna fungerar det inte alls, läs Leif Boork, men för de individuella idrottarna verkar det vara precis det som krävs.
Jag har tidigare i veckan skrivit att Piteås guldtjej Hanna Öberg är given som vinnare av Bragdguldet. Jag håller fast vid det, det var dessutom det som startade hela medaljyran för skidskyttelandslaget. Även om herrarnas prestation också är sensationell.
Sedan har vi förstås Charlotte Kalla som har chans att ta sin femte medalj på söndag morgon när tremilen avgörs.
Nu kanske jag låter negativ men jag ser det inte som en bragd på samma sätt som Hanna Öbergs fantastiska uppvisning både i det individuella loppet och stafetten.
Däremot hoppas jag verkligen att svenska folket röstar fram Kalla som vinnare av Jerringpriset.
För det känns verkligen som att hon blivit en del av den svenska folksjälen.
Och så är hon förstås fortfarande min idol!