Foto: ANDERS WIKLUND/TT.
Det kändes som att Sverige hade en riktigt bra chans att ta en medalj i mixedstafetten i skidskytte. Så kom då den där andra skjutningen på första sträckan för värmländskan Mona Brorsson.
När bommarna kom, inte en, utan två, tre fyra, fem gånger, så kände jag den besvikelse hon drabbades av. Det var precis som att missa en straff i en fotbollsmatch i ett avgörande läge. Inte just för att du inte gör mål. Utan för att du sviker dina kompisar.
Det är den värsta känslan som finns oavsett vilken idrott du sysslar med. Samtidigt som den kanske bästa känslan är att få vara med och vinna i ett lag även om du är en individuell idrottare.
Jag förstår om det fanns människor som satt och var förgrymmade, rent av förbannade, för att Brorsson sköt så uselt.
För det var naturligtvis långt ifrån godkänt att tvingas åka två straffrundor och växla över som 18:e lag av 20.
Även om det var värre för slovakiskan Paulina Fialkova som missade sju av åtta skott i sitt första skytte, åkte fyra straffrundor och fick se sitt lag bli diskat när de blev varvade.
Fialkova åkte in på en femte plats i distansloppet och hennes sammanbrott i stafetten visar vilken vansklig gren det här är. Men samtidigt så ohyggligt spännande.
Men tillbaka till Brorsson. Jag kan erkänna att jag under hennes skjutning kände en våldsam frustration. Men ju mer tiden gick så satt jag istället mest och tyckte synd om henne.
För naturligtvis var det nerverna, inte vapnet, som klickade. Mona Brorsson har lagt ned så ofantligt mycket tid på sitt idrottande. Och skulle förmodligen kunna träffa tavlan om hon så steg upp i natten med laddat gevär. Men den här dagen var det inget som stämde.
Och det var då jag började tänka att vi kanske ska måna om varandra istället för att bara skälla.
Att stötta istället för att döma.
Jag påstår inte att det blir mer intressant att läsa en krönika som är snäll än en som är elak. Men jag klarar inte av att kasta Mona Brorsson till vargarna för att hon förstörde de svenska medaljchanserna.
Jag hoppas i stället att hon kommer igen till damstafetten och att hon då får ordning på sitt avtryckarfinger eller vad det nu var som darrade i fel ögonblick av livet.
Jag såg dessutom att Mona Brorsson kommer från det lilla samhället Koppom i västra Värmland. En ort som direkt får mig att tänka på ett helt annat ämne den här veckan som gör Skellefteå så pride.
Det är nämligen därifrån huvudpersonen Rasmus i Jonas Gardells så utomordentliga ”Torka aldrig tårar utan handskar” kommer.
Och kanske den livstragedin sätter några bommade skott i en skidskyttestafett i en helt annan dager. För i sportens väg går livet vidare. Det gjorde det inte för Rasmus.