Sverige är klart för VM i Ryssland. 0–0 mot Italien på San Siro var en försvarsbragd utan dess like. Orättvist, ja visst, men det är målen som räknas. Och Italien missar VM för första gången sedan VM 1958 i just Sverige.
Försnacket var låååångt men jag kände ändå en viss tillförsikt där framför teven. Blev inte ens orolig när bilden försvann.
Jag måste erkänna att jag blev betydligt mer nervös när jag såg de italienska spelarna formligen skrika fram den italienska nationalsången ”Inno d'Italia” på klassiska San Siro.
Och mest tänd av dem alla var målvakten Gianluigi Buffon. Nästan som en Jupiter stod han där och sjöng som en Pavarotti.
De romerska gudarna verkade också vara med de blåklädda.
Först blåste inte domaren för en solklar hands i straffområdet på en italienare.
Och bara efter en kvart blev den svenska matchhjälten från senast, Jakob Johansson, allvarligt skadad och fick lämna planen.
Och när nästa italienare stoppade bollen med handen då blev Emil Forsberg varnad. Nu kanske jag låter lite partisk, men det känns verkligen som att domaren blundade för att inte hamna i onåd hos publiken.
Samtidigt måste jag verkligen berömma Italien. De spelade en mycket bättre offensiv fotboll än i Stockholm. Skapade massor av chanser med fina instick och inlägg och sista kvarten av första halvlek var en enda lång pina för de svenska bollsparkarna. För bollsparkare var just vad de var. Svenskarna fick bara slå ifrån sig utan tanke på att hitta en blågul lirare.
Men hade de italienska spelarna med sig de romerska gudarna så hade Sverige en åskgud längst där bak.
Andreas Granqvist var som en Thor med sin hammare. Första räddade han en boll som redan passerat målvakten Robin Olsen. Sedan gjorde han en så perfekt brytning att jag bara häpnade över modet i den. Fick mig att tänka på Glenn Hysén under sin storhetstid. Och då snackar vi försvarsrese i ordets rätta betydelse.
Andra halvlek blev nu de längsta 45 minuterna i mitt fotbollsliv. Eller rättare sagt, de 50 längsta minuterna. För det blev dessutom fem minuters stopptid.
Men nu när jag lugnat ned mig en aning måste jag ändå erkänna att Italien inte skapade så där otroligt många klara målchanser. Det svenska försvaret offrade sig helhjärtat.
Och med försvaret menar jag då alla 14 som fick speltid den här gången.
Den italienska förbudskaptenen lär få sparken efter det här. Italien har nationalsorg, det är som sagt 60 år sedan de inte fanns med i ett VM i fotboll.
Vad har då Sverige för chanser i VM i Rylssand 2018. Ja, de kommer helt klart att vara underdogs i betydligt större omfattning än vad de varit i kvalet.
Det känns som att Sverige har ett starkt defensivt lag men hur ska vi kunna göra mål mot de allra bästa lagen i världen?
Naturligtvis kommer många att tänka Zlatan Ibrahimovic. Först och främst ska Zlatan bli frisk från sin kordbandsskada. Men om han blir det och skulle säga ja till landslaget tror jag att Janne Andersson tar ut honom.
För Zlatan kommer att behövas om Sverige vill gå vidare från gruppspelet.
Jag vet att många svenska fans tycker att landslaget är bättre utan Zlatan. Men jag är bestämd i min uppfattning. En frisk Zlatan behövs om Sverige ska ha någon chans att gå vidare.
Eller det finns ett annat hopp. Att Sverige lottas in i grupp A där Putins Ryssland är given. Då kommer automatiskt de sju bäst rankade lagen att hamna i en annan grupp.
Men nu ska vi glädja oss över det här. Aldrig har ett 0_0 resultat varit så roligt att skriva om.
Men hade de italienska spelarna med sig de romerska gudarna så hade Sverige en åskgud längst där bak. Andreas Granqvist var som en Thor med sin hammare.