Ska den härSM-finalen i ishockey bli ihågkommen för att det var där uttrycket hemmaplansnackdel myntades?
Frågan är berättigad efter att det fyra matcher i rad har varit bortalaget som stått som vinnare.
Själv har jag oerhört svårt att föreställa mig att SHL:s i särklass starkaste hemmalag, Skellefteå AIK, ska förlora tre matcher i rad i sin egen borg.
Så jag tippar att trenden vänder ikväll. Men det gäller ändå att vara först till fyra för att få lyfta bucklan.
Det är alltidintressant med statistik. Min kollega Daniel Eriksson och jag kollade upp när det var AIK senast förlorade tre matcher i rad på hemmaplan.
Säsong efter säsong plöjdes igenom och till slut hamnade vi i slutet av 2009.
Den 28 november vann HV med 4–3 efter övertid. Den 7 december nollade Djurgården AIK, 3–0 till gästerna. Och den 12 december vann Frölunda med 5–3.
Två spelare från dagens trupp var med i alla tre matcherna, Erik Forssell och Martin Lundberg.
Jag tror inte att två av de största vinnarskallarna i dagens AIK, Forssell och Lundberg, har några minnen av den sviten. De tillhör den kategorin av människor som bara kommer ihåg vinster.
Vad ska dåAIK göra för att äntligen få vinna i Skellefteå Kraft Arena? Det handlar naturligtvis om något så enkelt som att minimera misstagen. Att spela bortaspel även på hemmaplan.
Att inte låta sig dras med av det massiva publikstödet och jaga egna lösningar vid de blå linjerna. Utan i stället hålla sig till det kollektiva tänket utan att för den skull tappa de konstruktiva lösningarna i närheten av motståndarmålet.
Låter det tråkigt? Då vill jag bara påstå att ingen kommer ihåg hur ett lag tar hem ett mästerskap. Det enda som finns i historieböckerna är vem som vunnit.
Det är bara att påminna om när Ulf Taavola och tv-profilen Niklas Wikegård tränade Boden och efter nästan varje seger berättade hur viktigt det var att bygga upp Bodens fästning på isen. En metafor som på sitt vis skulle passa in bra in i den här finalserien.
Samtidigt som hockeynkanske inte varit så där hundraprocentigt publikfriande så är det här ändå på sitt sätt den bästa finalen på många år.
Två jämna lag som bjuder upp till kamp varje centimeter av isen. Två lag som vägrar vika ner sig. Två lag som verkligen vill vinna guld.
Det här är på många sätt idrott när den är som bäst. Dramatiken, spänningen, känslorna, där har du tre ord som täcker finalserien ganska bra.
Jag kan njuta av sådant också. Även om jag förstår att många supportrar lider helvetets alla kval när det blir så ovisst.
Men det var ingenting jämfört med den Golgata-vandring som Skellefteå AIK gjorde under 16 allsvenska år.
Då sattes alla fans på tuffa prov. De som ”överlevde” den tiden utan att lojaliteten mot klubbmärket ifrågasattes är på många sätt värda en hyllning. Utan dem hade inte Skellefteå AIK varit den maktfaktor som de är idag.
Dramatiken, spänningen, känslorna, där har du tre ord som täcker finalserien ganska bra.