Foto: SUVAD MRKONJIC.
Det är många som ifrågasatt Skellefteå AIK säsongen 2016-17. Och med all rätt dessutom. Spelet har inte varit bra, poängen har uteblivit och självklart sätter det sig i psyket även på högpresterande hockeyspelare.
Nu kändes det, förutom i inledningen, som att det här var AIK:s match. Försvarsspelet såg mycket säkrare ut. Och när Karlskrona fick sina chanser stod Joni Ortio där som en vägg.
Och hur fantastisk är den mannen med klubban? Jag har inte sett något liknande i SHL sedan Jarmo Myllys tid i Sverige.
Hur som helst. Det var ändå nervöst läge och väl. Jocke Lindström var den som hade mest otur. Prickade både stolpen och ribban och jag förstår att han skakade på huvudet i frustration.
Samtidigt var det just bara över att pucken gick i mål. Annars visade Jocke att han definitivt inte tänkt förlora den här matchen. Det var gediget arbete matchen igenom.
Och till slut kom också det förlösande målet. Niclas Burström, hans bästa match den här säsongen, stod för en fin uppåkning.
Johan Alm, hans bästa match den här säsongen, stod för en härlig framspelning. Och Adam Pettersson, hans bästa match den här säsongen, satte pucken i mål på ett säkert sätt.
Det brukar pratas om att när det går tungt i idrott så känns det som att hjärtat fyllts av en tung sorgesten.
Den stenen pulveriserades i och med målet och att Sebastian Aho gjorde 2–0 bara dryga minuten efteråt var lika symptomatiskt för ett lag som äntligen får utdelning.
Jag känner ändå att det som imponerar mest på mig är Pontus Petterströms fantastiska förmåga att täcka skott.
Han tog först ett skott som såg ut att göra så ont att jag led ända upp på läktaren. Till och med domarna tyckte synd om Pontus så han fick byta fastän AIK slagit en icing.
I sista bytet stoppade han dessutom två skott helt utan rädsla. Med de instinkterna är det bara att gratulera de yngre spelarna som har ett sådant föredöme när det gäller offervilja.
Naturligtvis betyder det också en del att Jimmie Ericsson var tillbaka i laget. Han var långtifrån bäst på planen men han visar med eftertryck att här tolereras inga förluster.
Precis som en lagkapten ska vara. Nu väntar Leksand på tisdag och med de här poängen i färskt minne har jag svårt att se att AIK skulle förlora matchen mot Perra Johnssons gäng.